I kvällens skymmning, när löven nästan glittrade i olika nyanser av guld och röd, kände jag en knut i magen.

In the evening's dusk, when the leaves almost glittered in different shades of gold and red, I felt a knot in my stomach.

Hela vårt kvarter var fullt av liv och rörelse.

Our entire kvarter was full of life and movement.

Grannar rusade mellan husen, barn bar kartonger med sina projekt, och jag stod vid mitt fönster och stirrade ner på min egen modell.

Neighbors rushed between the houses, children carried boxes with their projects, and I stood by my window staring down at my own model.

Min vetenskapsprojekt var ambitiöst men kanske inte perfekt.

My science project was ambitious but perhaps not perfect.

Jag kunde inte hjälpa att jämföra mig med Freja, min konkurrenskraftiga klasskamrat.

I couldn't help but compare myself to Freja, my competitive classmate.

Hon var alltid i toppen, oavsett ämne eller projekt.

She was always at the top, no matter the subject or project.

"Oroa dig inte så mycket, Lina," sa Oskar, min bästa vän, när vi gick hem från skolan tillsammans.

"Don't worry so much, Lina," said Oskar, my best friend, when we walked home from school together.

Han var alltid där, även om hans huvud ofta var fyllt av egna intressen som inte alltid handlade om skolan.

He was always there, even though his head was often filled with his own interests that didn't always involve school.

"Du har alltid bra idéer."

"You always have good ideas."

Men den tryggheten jag borde ha känt fanns inte riktigt där.

But the reassurance I should have felt wasn't really there.

Oskar visste inte hur svårt det var att tävla med någon som Freja, som visste precis hur hon skulle charma juryn.

Oskar didn't know how hard it was to compete with someone like Freja, who knew exactly how to charm the jury.

Jag visste att hennes projekt var avancerat och jag visste också att hon inte skulle ge upp det där vinnande leendet.

I knew that her project was advanced, and I also knew she wouldn't give up that winning smile.

Vi gick sakta längs de trädklädda gatorna och när vi närmade oss mitt hus fyllde den kyliga höstluften mina lungor med en sorts nervös energi.

We walked slowly along the tree-lined streets, and as we approached my house, the chilly autumn air filled my lungs with a kind of nervous energy.

"Jag tror jag måste göra om allt," sa jag till Oskar, när vi stannade vid min uppfart.

"I think I need to redo everything," I said to Oskar, as we stopped at my driveway.

"Varför?"

"Why?"

frågade han, och för en gångs skull såg han uppriktigt koncentrerad ut.

he asked, and for once he looked sincerely focused.

Hans ögon fästes vid min modell som om han kunde se vad som fattades.

His eyes were fixed on my model as if he could see what was missing.

"Det är bara inte tillräckligt," mumlade jag, när jag började känna paniken stiga.

"It's just not enough," I mumbled, as I began to feel the panic rise.

"Freja—hon kommer att vinna igen."

"Freja—she's going to win again."

Oskar la sin hand på min axel.

Oskar placed his hand on my shoulder.

"Vad är det du egentligen vill uppnå, Lina?

"What is it you really want to achieve, Lina?

Att slå Freja, eller göra något du är stolt över?"

To beat Freja, or to create something you're proud of?"

Jag tittade på honom och sedan ner på min modell igen.

I looked at him and then down at my model again.

Kanske hade han rätt.

Maybe he was right.

Den kvällen satt vi tillsammans, Oskar och jag, vid köksbordet.

That evening, Oskar and I sat together at the kitchen table.

Han pekade, gav förslag, och till och med hjälpte till att limma några bitar som hade lossnat.

He pointed, suggested, and even helped glue some pieces that had come loose.

Vi drömde tillsammans om en modell som betydde något för mig, inte bara för att vinna.

We dreamed together about a model that meant something to me, not just to win.

När jag gick och la mig den natten, kände jag mig annorlunda.

When I went to bed that night, I felt different.

Jag insåg att det kanske inte viktiga var att vinna över Freja, utan att jag kunde stå där på mässan och veta att jag lärt mig något värdefullt.

I realized that maybe the important thing wasn't to beat Freja, but to stand at the fair knowing that I had learned something valuable.

Nästa dag tog jag ett djupt andetag och visade min modell för alla.

The next day I took a deep breath and showed my model to everyone.

Jag såg hur Freja log sitt perfekta leende, men det störde mig inte längre.

I saw Freja smile her perfect smile, but it didn't bother me anymore.

Juryn lyssnade omtänksamt medan jag berättade om processen och passionen som jag lagt ner.

The jury listened attentively while I talked about the process and passion I had put into it.

Och även om jag inte tog hem guldmedaljen det året, kände jag mig som en vinnare.

And even though I didn't take home the gold medal that year, I felt like a winner.

För jag hade genomfört något mycket viktigare.

Because I had achieved something much more important.

Jag hade upptäckt att sann kreativitet och självförtroende kom från att vara trogen mot mig själv.

I had discovered that true creativity and self-confidence came from being true to myself.

Med en nyfunnen styrka som värmde mig mer än höstsolen, såg jag löven dansa bort med vinden.

With a newfound strength that warmed me more than the autumn sun, I watched the leaves dance away with the wind.

Allt skulle bli bra.

Everything would be okay.

Jag visste nu att min väg var min egen, och det var mer än nog.

I now knew that my path was my own, and that was more than enough.