Våren var i full blom i Uppsala.

Spring was in full bloom in Uppsala.

Solen värmde skolans gula tegelväggar och träden hade redan fått sina gröna knoppar.

The sun warmed the school's yellow brick walls, and the trees had already sprouted their green buds.

Skoldansen skulle hållas i gympasalen, som var dekorerad med pastellfärgade pappersgirlanger och stora påskägg.

The school dance would be held in the gymnasium, which was decorated with pastel-colored paper garlands and large Easter eggs.

Musik hördes långt bort i korridorerna, och många elever samlades för att avsluta skolveckan med en festlig kväll.

Music was heard far down the corridors, and many students gathered to end the school week with a festive evening.

Albin ställde sig vid ingången till gympasalen.

Albin stood at the entrance to the gymnasium.

Han var nervös.

He was nervous.

Han såg sig omkring och letade efter Sigrid.

He looked around and searched for Sigrid.

Hon stod vid ett bord längst bak i salen, och i hennes närhet fanns Nils.

She stood by a table at the back of the hall, and nearby was Nils.

Nils var en god vän, men ibland gjorde hans självsäkra retsamhet det svårt för Albin.

Nils was a good friend, but sometimes his confident teasing made things difficult for Albin.

"Har du skrivit kortet?"

"Have you written the card?"

frågade Nils och puttade Albin i sidan.

asked Nils, nudging Albin in the side.

"Ja," svarade Albin tyst och rodnade.

"Yes," replied Albin quietly, blushing.

Kortet, ett anonymt påskkort, fanns gömt i Sigrids skåp tidigare samma dag.

The card, an anonymous Easter card, had been hidden in Sigrid's locker earlier that day.

Albin mindes hur han hade suttit uppe kvällen innan för att skriva kortet med sina känslor.

Albin remembered how he had stayed up the night before to write the card with his feelings.

"Glad Påsk," hade han börjat, följt av några nervöst formulerade rader om hur mycket han tyckte om henne.

"Happy Easter," he had started, followed by a few nervously phrased lines about how much he liked her.

Nils fnissade.

Nils snickered.

"Du borde bara spela det cool."

"You should just play it cool."

Albin tvekade i dörröppningen.

Albin hesitated in the doorway.

Han visste att detta var hans chans.

He knew this was his chance.

Han kunde höra musiken och skratten, men hans hjärta slog så hårt att ljudet av musik nästan överröstades.

He could hear the music and laughter, but his heart was pounding so hard that it almost drowned out the sound of the music.

Plötsligt såg han Sigrid gå mot honom.

Suddenly, he saw Sigrid walking toward him.

Hon log, och något i hennes ögon sa att hon visste.

She smiled, and something in her eyes said that she knew.

När hon kom närmare höll hon upp kortet med ett leende.

As she came closer, she held up the card with a smile.

"Var det du som skrev detta?"

"Was it you who wrote this?"

frågade hon försiktigt, men det fanns en glimt av förväntan i hennes röst.

she asked cautiously, but there was a hint of anticipation in her voice.

Albin kände hur kinderna brann.

Albin felt his cheeks burn.

Här var beslutet.

Here was the decision.

Han kunde säga att det var ett skämt och gå vidare, eller han kunde satsa allt och säga sanningen.

He could say it was a joke and move on, or he could risk everything and tell the truth.

Med ett djupt andetag mötte han hennes blick.

With a deep breath, he met her gaze.

"Ja, det var jag," sa han tillslut, övervinnande rädslan som burit på honom så länge.

"Yes, it was me," he finally said, overcoming the fear that had burdened him for so long.

"Jag har velat säga det länge.

"I've wanted to say it for a long time.

Jag gillar dig, Sigrid."

I like you, Sigrid."

Sigrid log stort nu, och det var ett leende som fick hans mod att växa.

Sigrid was smiling broadly now, and it was a smile that made his courage grow.

"Jag är glad att du sa det," svarade hon.

"I'm glad you said it," she replied.

"Jag har hoppats att du skulle fråga mig."

"I was hoping you would ask me."

De tog varandras händer och gick ut på dansgolvet.

They took each other's hands and stepped onto the dance floor.

Musikens rytm fyllde gympasalen, och de dansade under de mjuka ljusen och de färgglada dekorationerna.

The rhythm of the music filled the gymnasium, and they danced under the soft lights and the colorful decorations.

För Albin var det som om världen runt honom försvann.

For Albin, it was as if the world around him disappeared.

Han hade tagit steget, vunnit över sina tvivel och var där med Sigrid.

He had taken the step, conquered his doubts, and was there with Sigrid.

När kvällen fortskred, insåg Albin att sanningen, även om den ibland kunde kännas läskig, hade gett honom mer än han någonsin kunnat hoppas på.

As the evening went on, Albin realized that the truth, even if sometimes it felt scary, had given him more than he could ever have hoped for.