I Abisko nationalpark, där snön låg djup och vit, började Linnea och Viggo sin vandring.

In Abisko nationalpark, where the snow lay deep and white, Linnea and Viggo began their hike.

De var omgivna av björkar och höga fjäll.

They were surrounded by birches and high mountains.

Luften var kall, men klar och vacker.

The air was cold, but clear and beautiful.

Det var en sen vinterdag.

It was a late winter day.

Syskonen var samlade för att minnas sin mamma, som älskade dessa stigar.

The siblings had gathered to remember their mother, who loved these trails.

Linnea gick tyst, djup i sina tankar.

Linnea walked silently, deep in her thoughts.

Viggo försökte hålla stämningen uppe, men hans syster svarade knappt.

Viggo tried to keep the mood up, but his sister barely responded.

"Kom igen, Linnea, mamma älskade den här platsen," sa Viggo med hopp.

"Come on, Linnea, mom loved this place," said Viggo hopefully.

Han sparkade i snön och såg upp mot bergen.

He kicked at the snow and looked up at the mountains.

"Minns du när hon berättade sagor här vid fikat?"

"Do you remember when she told stories here during our 'fika'?"

Linnea nickade, men orden kändes långt borta för henne.

Linnea nodded, but the words felt distant to her.

Hennes hjärta var fortfarande fullt av sorg.

Her heart was still full of sorrow.

Viggo önskade att hon skulle öppna upp.

Viggo wished she would open up.

Han visste att hon behövde det.

He knew she needed it.

När de gick vidare började leden bli brantare.

As they continued, the trail became steeper.

Snön gjorde det svårare, men Viggos energi var outtömlig.

The snow made it harder, but Viggo's energy was inexhaustible.

Han ville få Linnea att skratta, som de alltid gjorde när de var små.

He wanted to make Linnea laugh, like they always did when they were little.

När de nådde mammans favoritutsiktspunkt stannade de.

When they reached their mom's favorite viewpoint, they stopped.

Bergen var majestätiska i avståndet, och solen kastade gyllene ljus över landskapet.

The mountains were majestic in the distance, and the sun cast golden light over the landscape.

Viggo suckade och tänkte tillbaka på en särskild dag.

Viggo sighed and thought back to a particular day.

"Linnea," sa han mjukt, "minns du när mamma tapetserade våra rum själva?

"Linnea," he said softly, "do you remember when mom wallpapered our rooms herself?

Hon hade färg överallt och skrattade hela tiden."

She had paint everywhere and laughed all the time."

Linnea försökte hålla tillbaka tårarna, men minnet bröt igenom hennes mur.

Linnea tried to hold back the tears, but the memory broke through her wall.

"Ja," svarade hon tyst.

"Yes," she answered quietly.

"Hon sa att det viktigaste var att ha kul, inte hur det ser ut."

"She said the most important thing was to have fun, not how it looks."

För första gången på länge log hon.

For the first time in a long time, she smiled.

Det var i den stunden Linnea insåg att hon inte behövde bära sorgen ensam.

It was in that moment that Linnea realized she didn't need to carry the sorrow alone.

Tillsammans med Viggo planterade hon en liten gran i snön.

Together with Viggo, she planted a small spruce in the snow.

En symbol för deras mammas kärlek och hennes eviga närvaro.

A symbol of their mother's love and her eternal presence.

"För mamma," sa Viggo medan han täckte rötterna med snö.

"For mom," said Viggo as he covered the roots with snow.

Linnea andades djupt.

Linnea took a deep breath.

För första gången kände hon ett lugn.

For the first time, she felt a sense of peace.

Tillsammans stod de där, syskonen, och såg på trädet.

Together they stood there, the siblings, and looked at the tree.

Linnea insåg att Viggo förstod hennes smärta, och att de tillsammans kunde hålla minnet av sin mamma levande.

Linnea realized that Viggo understood her pain, and that together they could keep their mother's memory alive.

De började gå tillbaka, sida vid sida.

They began to walk back, side by side.

Landskapet förändrades inte, men i sina hjärtan hade något större förändrats.

The landscape hadn't changed, but in their hearts something greater had changed.

Linnea kände sig lättare, och ett band starkare än tidigare förenade henne med sin bror.

Linnea felt lighter, and a bond stronger than before united her with her brother.