Liselott gick genom den vita skogen.

Liselott walked through the white forest.

Snön knarrade under hennes stövlar, och kalla vindar svepte genom de frostiga träden.

The snow creaked under her boots, and cold winds swept through the frosty trees.

Hon älskade den här platsen.

She loved this place.

Skogen var som ett andra hem.

The forest was like a second home.

Det var vinter, och allting var lugnt och stilla.

It was winter, and everything was calm and still.

Men Liselott visste att lugnet kunde dölja faror.

But Liselott knew that the calm could hide dangers.

Hon var skogsvaktare och hade ett uppdrag att skydda både skogen och dess djur.

She was a forest ranger and had a mission to protect both the forest and its animals.

Under den senaste veckan hade hon hört rykten om tjuvjägare.

During the past week, she had heard rumors about poachers.

Det oroade henne.

It worried her.

Hon hade sett spår i snön som inte hörde hemma där.

She had seen tracks in the snow that did not belong there.

Det fick hennes mage att knyta sig av oro för de försvarslösa djuren.

It made her stomach tie itself in knots with worry for the defenseless animals.

Liselott bestämde sig för att ändra sin patrullrunda.

Liselott decided to change her patrol route.

Hon visste att tjuvjägarna kunde vara listiga, men hon tänkte vara ännu listigare.

She knew the poachers could be cunning, but she planned to be even more cunning.

Hon ökade sina patrullsteg och satte upp flera kameror i skogen.

She increased her patrol steps and set up several cameras in the forest.

Dessa skulle hjälpa henne att se mer, även när hon själv inte var där.

These would help her see more, even when she wasn't there herself.

På en kall tisdagseftermiddag följde Liselott sparklingarna i snön.

On a cold Tuesday afternoon, Liselott followed the tracks in the snow.

Kanske ledde de henne rätt.

Perhaps they would lead her in the right direction.

Hon stannade upp och lyssnade.

She stopped and listened.

Där var röster.

There were voices.

Hon smög närmare, trasslade sakta genom snön, tills hon såg dem - tjuvjägarna.

She crept closer, slowly making her way through the snow, until she saw them - the poachers.

Hennes hjärta slog tungt.

Her heart pounded heavily.

Hon visste att hon hade två val.

She knew she had two choices.

Hon kunde konfrontera dem och riskera sin säkerhet, eller ringa efter hjälp.

She could confront them and risk her safety, or call for help.

Hon valde det andra.

She chose the latter.

Hon tog fram sin mobil och skickade snabbt iväg ett meddelande till polisen.

She took out her phone and quickly sent a message to the police.

Sedan backade hon tyst undan, dolde sitt spår.

Then she quietly backed away, hiding her trail.

Timmar senare såg hon hur blåljusen bröt lugnet i skogen.

Hours later, she saw how the blue lights broke the calm in the forest.

Tjuvjägarna blev gripna, tack vare Liselotts mod och klokhet.

The poachers were arrested, thanks to Liselott's courage and wisdom.

När allt blev stilla igen, stod Liselott där stolt.

When everything was still again, Liselott stood there proudly.

Hon kände sig starkare och mer beslutsam än någonsin.

She felt stronger and more determined than ever.

Skogen kunde lita på henne.

The forest could rely on her.

Hon skulle fortsätta att skydda den, oavsett vilka hinder som dök upp.

She would continue to protect it, no matter what obstacles arose.

Liselott såg upp mot de snötyngda träden.

Liselott looked up at the snow-laden trees.

Framtiden var osäker, men hon visste en sak säkert: hon skulle alltid kämpa för skogens bästa.

The future was uncertain, but she knew one thing for sure: she would always fight for the forest's best.