Gamla Stan var täckt av ett tunt lager snö.

Gamla Stan was covered with a thin layer of snow.

Axel drog sin halsduk tätare kring halsen.

Axel pulled his scarf tighter around his neck.

Han hade just kommit från Göteborg och Stockholm kändes främmande, men också fascinerande.

He had just arrived from Göteborg and Stockholm felt foreign, yet also fascinating.

Hans steg ekade mot de kullerstensbelagda gatorna.

His steps echoed on the cobblestone streets.

Gamla Stan, med sina smala gränder och gamla byggnader, kändes nästan som en tidsresa.

Gamla Stan, with its narrow alleys and old buildings, felt almost like a journey through time.

Det var dags att utforska hans farmors favoritplatser.

It was time to explore his grandmother's favorite places.

Axel hade ofta hört sin farmor berätta om sitt favoritkafé.

Axel had often heard his grandmother talk about her favorite café.

Hon hade älskat att sitta där med en kopp kaffe och titta ut över det livliga torget.

She had loved to sit there with a cup of coffee and watch the bustling square.

Axel kände behovet av att förstå denna del av hennes liv.

Axel felt the need to understand this part of her life.

På vägen dit blev han flera gånger förvirrad av de slingrande gatorna.

On his way there, he got confused several times by the winding streets.

Snön gjorde det hela ännu svårare, men han gav inte upp.

The snow made it even harder, but he didn't give up.

Efter vad som kändes som en evighet, fann han kaféet.

After what felt like an eternity, he found the café.

Det låg vid hörnet av en liten gränd, nästan osynligt om man inte kände till det.

It was located at the corner of a small alley, almost invisible if you didn't know it was there.

När han kom in, blev han hälsad av en varm atmosfär och doften av nybakade kanelbullar.

When he entered, he was greeted by a warm atmosphere and the scent of freshly baked cinnamon buns.

En kvinna bakom disken log mot honom.

A woman behind the counter smiled at him.

"Hej, jag är Felicia.

"Hello, I'm Felicia.

Vad kan jag hjälpa dig med?"

How can I help you?"

Axel kände på sig att denna Felicia hade mer att berätta.

Axel sensed that this Felicia had more to tell.

Han frågade försiktigt om hans farmor.

He cautiously asked about his grandmother.

Felicia såg förvånad ut men ledde honom till en vägg där det hängde många fotografier.

Felicia looked surprised but led him to a wall where many photographs were hanging.

Ett av dem visade hans farmor som ung, leende och full av liv.

One of them showed his grandmother when she was young, smiling and full of life.

Axel blev rörd.

Axel was moved.

Han såg något i hennes blick som han aldrig tidigare sett.

He saw something in her gaze that he had never seen before.

Felicia berättade att hans farmor varit en regelbunden gäst.

Felicia recounted that his grandmother had been a regular guest.

"Hon älskade att prata med alla och var alltid snäll mot personalen," sa Felicia.

"She loved to talk to everyone and was always kind to the staff," Felicia said.

Kaféet hade blivit en oas för henne, en plats där hon kände sig hemma.

The café had become an oasis for her, a place where she felt at home.

Men det fanns också en sorglig nyhet.

But there was also sad news.

Kaféet riskerade att stänga ned.

The café was at risk of closing.

Flera fastighetsägare ville omvandla byggnaden till något mer lönsamt.

Several property owners wanted to convert the building into something more profitable.

Axel kände en plötslig beslutsamhet.

Axel felt a sudden resolve.

Han kunde inte låta denna plats försvinna utan att göra något.

He could not let this place disappear without doing something.

Att bevara kaféet blev lika viktigt för honom som att upprätthålla kontakten med sin farmor.

Preserving the café became as important to him as maintaining the connection with his grandmother.

"Jag kommer göra vad jag kan för att hjälpa," lovade han Felicia.

"I will do what I can to help," he promised Felicia.

Där, omgiven av Gamla Stans gamla murar och värmen från kaféet, insåg Axel att han hittat något värdefullt.

There, surrounded by the old walls of Gamla Stan and the warmth of the café, Axel realized he had found something valuable.

Det var inte bara ett sätt att förstå sin farmor bättre, utan också en chans att hitta sitt eget sammanhang i världen.

It was not only a way to understand his grandmother better but also a chance to find his own place in the world.

Han beslutade att stanna längre i Stockholm, att lära känna staden och dess människor bättre.

He decided to stay longer in Stockholm, to get to know the city and its people better.

Axel kände sig nu mer förankrad och mer i samklang med sin historiska familjeband.

Axel now felt more grounded and more in tune with his historical family ties.

När han lämnade kaféet nöp kylan i hans kinder, men inom sig kände han en varm och varaktig glöd.

As he left the café, the cold pinched his cheeks, but inside he felt a warm and lasting glow.

Han gick med beslutsamma steg genom de snötäckta gatorna, nu med en starkare känsla av tillhörighet och mening.

He walked with determined steps through the snow-covered streets, now with a stronger sense of belonging and purpose.