Sven satt ensam i sitt rum på internatskolan.

Sven sat alone in his room at the boarding school.

Utanför fönstret låg ett tjockt täcke av snö över landskapet.

Outside the window, a thick blanket of snow covered the landscape.

De gamla stenbyggnaderna omgavs av kala träd och allting var alldeles vitt.

The old stone buildings were surrounded by bare trees, and everything was completely white.

Sven kände sig liten i detta stora och kalla vinterlandskap.

Sven felt small in this large and cold winter landscape.

Hans ben var i gips och det gjorde allt mycket svårare.

His leg was in a cast, and it made everything much more difficult.

Lena, Svens bästa vän, kom in i rummet med ett stort leende.

Lena, Sven's best friend, came into the room with a big smile.

"Hej Sven!

"Hi Sven!

Hur mår benet idag?"

How's your leg today?"

frågade hon.

she asked.

"Det gör ont, och jag känner mig efter i skolan," svarade Sven med en dyster ton.

"It hurts, and I feel behind in school," answered Sven in a gloomy tone.

Han kämpade med att hänga med i skolarbetet och att röra sig i byggnaden.

He struggled to keep up with schoolwork and to move around the building.

"Mina föräldrar skickade böcker till mig.

"My parents sent books to me.

Vill du ha hjälp att plugga?"

Would you like help studying?"

erbjöd Lena hjälpsamt.

Lena offered helpfully.

Sven nickade tacksamt, men innerst inne ville han klara det själv.

Sven nodded gratefully, but deep inside he wanted to manage it himself.

Han ville visa att han trots sitt brutna ben kunde stå på egna ben, metaforiskt sett.

He wanted to show that despite his broken leg, he could stand on his own two feet, metaphorically speaking.

En dag när Sven satt med en hög med böcker och anteckningar, knackade det lätt på dörren.

One day when Sven was sitting with a pile of books and notes, there was a light knock on the door.

Det var Anja, den nya studenten på skolan.

It was Anja, the new student at the school.

Hon tittade nyfiket in och sa, "Jag hörde att du har svårt med läxorna.

She peeked in curiously and said, "I heard you're having trouble with homework.

Kanske jag kan hjälpa?"

Maybe I can help?"

Sven hade hört att Anja hade annorlunda idéer.

Sven had heard that Anja had different ideas.

Hon föreslog att de skulle studera utomhus, trots kylan.

She suggested they study outdoors, despite the cold.

"Frisk luft kan hjälpa hjärnan," sa Anja med ett glädjefyllt leende.

"Fresh air can help the brain," Anja said with a joyful smile.

Trots tvekan följde Sven med ut.

Despite hesitation, Sven followed her outside.

De satte sig på en bänk under ett träd.

They sat on a bench under a tree.

Anja visade honom hjälpsamma studietekniker.

Anja showed him helpful study techniques.

Till Svens överraskning fungerade det bra.

To Sven's surprise, it worked well.

Han kände sig mer fokuserad och pigg.

He felt more focused and alert.

Tiden gick, och snart närmade sig en viktig skolhändelse.

Time went on, and soon an important school event approached.

Eleverna skulle presentera sina projekt.

The students were to present their projects.

Sven, fortfarande med kryckor, kände sig osäker.

Sven, still with crutches, felt uncertain.

Lena och Anja hejade på honom.

Lena and Anja cheered him on.

Anja sa, "Kom ihåg, detta är din chans att glänsa."

Anja said, "Remember, this is your chance to shine."

Med deras uppmuntran vågade Sven samla allt sitt mod.

With their encouragement, Sven dared to gather all his courage.

På presentationsdagen stod han framför klassen, hjärtat slog hårt.

On presentation day, he stood in front of the class, his heart pounding.

Men något hade förändrats inom honom.

But something had changed within him.

Med klar röst berättade han om sitt projekt med passion.

With a clear voice, he talked about his project with passion.

Klassen lyssnade med intresse och när han var klar applåderade de högt.

The class listened with interest, and when he was done, they applauded loudly.

Efteråt kände Sven en våg av stolthet.

Afterward, Sven felt a wave of pride.

Han hade klarat det, trots sitt brutna ben.

He had done it, despite his broken leg.

Människor samlades runt honom, komplimenterade hans prestation.

People gathered around him, complimenting his performance.

Han insåg att han äntligen kände sig som en del av gemenskapen.

He realized that he finally felt like a part of the community.

Efter den dagen blev Sven mer självsäker.

After that day, Sven became more confident.

Han lärde sig att ibland behövde man hjälp, och att det inte betydde att man var svag.

He learned that sometimes you needed help, and that didn't mean you were weak.

Med Lena och Anja vid sin sida visste Sven att han kunde hantera vad som helst.

With Lena and Anja by his side, Sven knew he could handle anything.

Tillsammans gick de genom den snötäckta skolgården, och i vinterns kyla kände Sven värmen från vänskap.

Together they walked across the snow-covered schoolyard, and in the winter's cold, Sven felt the warmth of friendship.