Snön låg tjockt över den lilla byn i norra Sverige.

The snow lay thick over the small village in northern Sverige.

Linnea stod vid fönstret i sin stuga och tittade ut över det vita landskapet.

Linnea stood by the window in her cabin, looking out over the white landscape.

Det var vinter i Sapmi, och kylan bet i kinderna.

It was winter in Sapmi, and the cold bit at the cheeks.

Trots värmen inne i stugan kände hon sig kall inombords.

Despite the warmth inside the cabin, she felt cold inside.

Det var snart dags för renarnas vandring, och hela byn förberedde sig för festligheterna.

It was soon time for the reindeer's migration, and the whole village was preparing for the festivities.

Linnea hade varit borta från byn i flera år, studerat i stora städer, långt från sin kultur och sina traditioner.

Linnea had been away from the village for several years, studying in big cities, far from her culture and traditions.

Hon kände sig som en främling i sin egen by.

She felt like a stranger in her own village.

– Linnea, kom och hjälp till! ropade Erik från dörren.

“Linnea, come and help!” called Erik from the door.

Erik, hennes barndomsvän, hade alltid varit en del av byns liv.

Erik, her childhood friend, had always been a part of village life.

Tillsammans med Maja, deras gemensamma vän, var de nu djupt involverade i förberedelserna för den stora festen.

Together with Maja, their mutual friend, they were now deeply involved in the preparations for the big celebration.

Linnea drog på sig sina traditionella kängor, sina mjuka, sköna gáktis.

Linnea put on her traditional boots, her soft, comfortable gáktis.

Hon följde med ut i snön.

She followed them out into the snow.

De andra höll på att dekorera området där renarna skulle passera.

The others were decorating the area where the reindeer would pass through.

Färgglada band och tända brasor skulle välkomna både människor och renar.

Colorful ribbons and lit bonfires would welcome both people and reindeer.

Maja log uppmuntrande mot Linnea.

Maja smiled encouragingly at Linnea.

– Vi behöver all hjälp vi kan få. Det här året kommer det att vara speciellt, sa hon ivrigt.

“We need all the help we can get. This year will be special,” she said eagerly.

Linnea kände osäkerhetens oro inom sig.

Linnea felt the anxiety of uncertainty within her.

Hon ville känna sig hemma, men var osäker på om hon kunde bidra.

She wanted to feel at home but was unsure if she could contribute.

Hon ville passa in, men hur skulle hon kunna det när hon varit borta så länge?

She wanted to fit in, but how could she when she had been away for so long?

När renarna närmade sig hördes ljudet av deras klapprande hovar på snön.

As the reindeer approached, the sound of their clattering hooves on the snow could be heard.

Bybor sjöng joikar för att hälsa dem välkomna.

Villagers sang joikar to welcome them.

Det var en melodi från hjärtat, ett band mellan människor och natur.

It was a melody from the heart, a bond between humans and nature.

Linnea började sjunga, först tveksamt, sedan med starkare röst.

Linnea began to sing, first hesitantly, then with a stronger voice.

Hon kände att hon deltog på riktigt, att hon aldrig helt förlorat sin plats här.

She felt that she was truly participating, that she had never entirely lost her place here.

Runt henne fortsatte firandet, och hon märkte att hennes sång smälte samman med de andras.

Around her, the celebration continued, and she noticed that her song merged with the others.

Under den intensiva kvällen hjälpte Linnea med renarnas vandring.

During the intense evening, Linnea helped with the reindeer's migration.

En av renarna hade tappat sitt led och behövde vägledning.

One of the reindeer had lost its lead and needed guidance.

Linnea använde sitt mod och sin nya kunskap från studierna för att hjälpa renen tillbaka.

Linnea used her courage and new knowledge from her studies to help guide the reindeer back.

Festen fortsatte långt in på kvällen.

The celebration continued long into the evening.

Ljus från eldar lyste upp natten, och skratt blandades med musik och glädjoropen från byborna.

Light from the fires illuminated the night, and laughter mixed with music and joyful shouts from the villagers.

Linnea kände en ny stolthet.

Linnea felt a new pride.

Hon var fortfarande en del av detta, även om hon hade växt och förändrats.

She was still a part of this, even though she had grown and changed.

När morgonen kom, och solen försiktigt klev upp över horisonten, kände Linnea en nyfunnit frid.

When morning came, and the sun gently rose above the horizon, Linnea felt a newfound peace.

Hennes moderna erfarenheter och gamla traditioner kunde samexistera.

Her modern experiences and old traditions could coexist.

Hon visste nu att de bara berikade varandra.

She knew now that they only enriched each other.

Hon hörde till, här och nu.

She belonged, here and now.

Det var början på en ny resa för Linnea, ett steg mot att förena det gamla med det nya.

It was the beginning of a new journey for Linnea, a step towards uniting the old with the new.

Från och med nu skulle hon aldrig behöva välja mellan två världar.

From now on, she would never have to choose between two worlds.

Hon kunde vara en bro mellan dem, och det var en plats hon gärna ville vara.

She could be a bridge between them, and it was a place she gladly wanted to be.