Snön föll sakta ner över den lilla stugan i skogen.

The snow slowly fell over the little cabin in the woods.

Kaj tittade ut genom fönstret och såg hur snöflingorna täckte marken som ett mjukt, vitt täcke.

Kaj looked out the window and saw how the snowflakes covered the ground like a soft, white blanket.

Sanna satt vid det rustika träbordet med en kopp varm choklad.

Sanna sat at the rustic wooden table with a cup of hot chocolate.

Det var lugnt och stilla i stugan.

It was calm and quiet in the cabin.

De hade båda kommit hit för att finna lugn och återuppta sin vänskap.

They both had come here to find peace and rekindle their friendship.

Kaj kände sig nervös.

Kaj felt nervous.

Det var länge sedan han och Sanna hade pratat på riktigt.

It had been a long time since he and Sanna had really talked.

Han hade varit så upptagen med jobbet och glömt hur viktigt deras vänskap var.

He had been so busy with work and had forgotten how important their friendship was.

Sanna, med sitt långa lockiga hår och ljusa leende, såg drömmande mot elden.

Sanna, with her long curly hair and bright smile, looked dreamily at the fire.

"Kaj," sa Sanna plötsligt.

"Kaj," Sanna said suddenly.

"Jag är glad att jag är här.

"I’m glad I’m here.

Det har varit svårt att känna att vi glidit isär."

It’s been difficult feeling like we’ve drifted apart."

Kaj nickade.

Kaj nodded.

"Jag med.

"Me too.

Jag vill verkligen att vi ska hitta tillbaka till varandra."

I really want us to find our way back to each other."

Efter en stunds tystnad sa Kaj, "Vill du ta en promenad till sjön?

After a moment of silence, Kaj said, "Do you want to take a walk to the lake?

Jag tror att det kan vara bra för oss att prata där."

I think it might be good for us to talk there."

Sanna log och nickade.

Sanna smiled and nodded.

De klädde sig varmt och började den smala stigen genom den snötäckta skogen.

They dressed warmly and started down the narrow path through the snow-covered forest.

Stigen var kantad av höga granar.

The path was lined with tall spruces.

Snön knarrade under deras stövlar.

The snow creaked under their boots.

När de nådde sjön, glittrade isen i månljuset.

When they reached the lake, the ice glittered in the moonlight.

Stjärnor täckte himlen som små, gnistrande diamanter.

Stars covered the sky like small, sparkling diamonds.

Det var vackert och stilla.

It was beautiful and quiet.

Kaj tog ett djupt andetag.

Kaj took a deep breath.

"Sanna," sa han och hans röst var försiktig.

"Sanna," he said, and his voice was cautious.

"Jag har varit en dålig vän.

"I have been a bad friend.

Jag har låtit jobbet komma emellan oss."

I have let work come between us."

Sanna tittade på honom med varma, förstående ögon.

Sanna looked at him with warm, understanding eyes.

"Jag har saknat våra samtal.

"I have missed our conversations.

Men jag förstår att du har haft mycket på gång."

But I understand that you have had a lot going on."

Kaj fortsatte.

Kaj continued.

"Jag vill ändra på det.

"I want to change that.

Jag vill att vi ska vara nära igen, och jag ska bli bättre på att visa det."

I want us to be close again, and I will be better at showing it."

Sanna log stort.

Sanna smiled broadly.

"Det är allt jag någonsin önskat mig."

"That’s all I’ve ever wished for."

De stod där en stund, sida vid sida, och kände hur den gamla vänskapen återupptogs.

They stood there for a while, side by side, and felt how their old friendship was renewed.

De pratade om gamla minnen, och snön fortsatte att falla runt dem.

They talked about old memories, and the snow continued to fall around them.

De skrattade och kände sig lätta.

They laughed and felt lighthearted.

På vägen tillbaka till stugan var atmosfären mellan dem mycket lättare.

On the way back to the cabin, the atmosphere between them was much lighter.

Kaj hade lärt sig vikten av vänskap och öppna känslor.

Kaj had learned the importance of friendship and open emotions.

Sanna kände sig lugnad och glad över deras återfunna band.

Sanna felt soothed and happy about their rediscovered bond.

När de kom tillbaka till stugan, skrattade de fortfarande.

When they returned to the cabin, they were still laughing.

De värmde sig vid elden och kände att helgen i skogen hade gett dem precis vad de behövde.

They warmed themselves by the fire and felt that the weekend in the woods had given them precisely what they needed.