Kylan var bitande.

The cold was biting.

Tunnelbanestationens väggar var täckta av frost.

The walls of the subway station were covered with frost.

Det fanns en tid då människor skyndade genom Stockholms underjordiska värld, fångade i sina vardagliga sysslor.

There was a time when people hurried through Stockholm's underground world, caught in their everyday errands.

Nu var det tyst.

Now it was silent.

Nils och Elin gick försiktigt framåt, deras andetag bildade vita moln i luften.

Nils and Elin walked carefully forward, their breaths forming white clouds in the air.

Nils ledde vägen genom den övergivna stationen.

Nils led the way through the abandoned station.

Hans blick vandrade över gamla annonser, blekta och slitna av tid.

His gaze wandered over old advertisements, faded and worn by time.

Han mindes hur han en gång hade åkt tåg här, innan världen föll sönder.

He remembered how he once rode the train here, before the world fell apart.

En känsla av skuld följde alltid hans steg, en skugga av ett beslut som han ångrade.

A feeling of guilt always followed his steps, a shadow of a decision he regretted.

Elin hostade svagt, och Nils stannade.

Elin coughed softly, and Nils stopped.

Hennes hud var blek under de smutsiga tygtrasorna de hade för att skydda sig mot kylan.

Her skin was pale under the dirty rags they had to protect themselves against the cold.

"Vi måste hitta medicinen," sa Nils bestämt.

"We must find the medicine," Nils said resolutely.

"Det finns ett apotek längre ner."

"There is a pharmacy further down."

De fortsatte framåt, men de var inte ensamma.

They continued forward, but they were not alone.

Små grupper av scavangers – farliga överlevare – sökte också sin lycka i ruinerna.

Small groups of scavengers—dangerous survivors—also sought their fortune in the ruins.

När de närmade sig apoteket såg de en grupp sådana män samlade.

As they approached the pharmacy, they saw a group of such men gathered.

Nils sneglade på Elin.

Nils glanced at Elin.

De kunde inte vänta längre.

They couldn't wait any longer.

Nils tog ett djupt andetag och närmade sig männen.

Nils took a deep breath and approached the men.

Hans röst var lugn men bestämd.

His voice was calm but determined.

Han talade i enkla, tydliga ord.

He spoke in simple, clear words.

Han förhandlade, erbjöd byten med vad de hade kvar av sina tillhörigheter.

He negotiated, offering trades with what they had left of their belongings.

En tvekan gnagde honom, minnen från ett svek han en gång begått fladdrade i hans sinne.

A hesitation gnawed at him, memories of a betrayal he once committed fluttering in his mind.

Men tiden var knapp, och Elins hälsa var viktigast.

But time was short, and Elin's health was most important.

När orden inte räckte till såg han ingen annan utväg.

When words weren't enough, he saw no other way.

Med snabbhet och mod tog han chansen att ta medicinen medan männen var distraherade.

With speed and courage, he took the chance to grab the medicine while the men were distracted.

De flydde snabbt tillbaka genom de mörka gångarna.

They quickly fled back through the dark corridors.

Elins hosta blev värre.

Elin's cough worsened.

Nils höll medicinflaskan hårt i handen.

Nils held the medicine bottle tightly in his hand.

Han förbannade sig själv för riskerna, men i mörkret av den underjordiska världen fann han en gnista av hopp.

He cursed himself for the risks, but in the darkness of the underground world, he found a spark of hope.

När de nådde säkerhet insåg Nils att han inte längre kunde fly sin skuld.

When they reached safety, Nils realized he could no longer escape his guilt.

Han knäböjde vid Elins sida, gav henne medicinen och tittade ut mot ingången till tunneln, där en svag strimma av ljus kämpade sig igenom sprickorna.

He knelt by Elin's side, gave her the medicine, and looked out toward the tunnel entrance, where a faint streak of light struggled through the cracks.

"Vi lämnar staden," sade han slutligen.

"We're leaving the city," he finally said.

"Det finns en annan väg.

"There is another way.

En plats där vi kan börja om."

A place where we can start over."

Elin log svagt genom febern, och för första gången på länge kände sig Nils fri.

Elin smiled weakly through the fever, and for the first time in a long while, Nils felt free.

Den nya resan började, och med den en ny framtid, en framtid där skuld och förluster skulle ge vika för hopp och försoning.

The new journey began, and with it a new future, a future where guilt and losses would give way to hope and reconciliation.

Stockholm, i sitt förfall, blev en aning ljusare av deras beslut att leta sig mot dagen, tillsammans.

Stockholm, in its decay, grew a bit brighter by their decision to seek the day, together.