I den tysta och kalla tunnelbanestationen vandrade Olle framåt.

In the quiet and cold subway station, Olle walked forward.

De gamla spåren var täckta av rost och damm, och ljudet av droppande vatten ekade långt borta.

The old tracks were covered with rust and dust, and the sound of dripping water echoed far away.

Olle, Astrid och Siv hade letat efter vatten i dagar.

Olle, Astrid, and Siv had been searching for water for days.

De visste att någonstans här fanns ett gömt reservoar med rent vatten.

They knew that somewhere here there was a hidden reservoir with clean water.

Men det sades att den var bevakad av farliga plundrare.

But it was said to be guarded by dangerous raiders.

Olle kände det var dags att agera.

Olle felt it was time to act.

Han såg på Astrid och Siv.

He looked at Astrid and Siv.

"Jag går ensam," sade han beslutsamt.

"I will go alone," he said decisively.

"Det är för farligt för oss alla."

"It's too dangerous for all of us."

Astrid ville protestera, men visste att Olle hade rätt.

Astrid wanted to protest, but knew that Olle was right.

Så han kramade dem och började sin resa in i det okända.

So he hugged them and began his journey into the unknown.

Tunnelbanans korridorer sträckte sig som oändliga mörka tunnlar.

The subway corridors stretched like endless dark tunnels.

På vissa ställen flimrade lamporna och kastade långa, skrämmande skuggor.

In some places, the lights flickered and cast long, frightening shadows.

Luften var kall och fylld av ett nästan kvävande tystnad.

The air was cold and filled with an almost suffocating silence.

När Olle smög sig fram hörde han plötsligt röster.

As Olle crept forward, he suddenly heard voices.

Plundrarna var nära.

The raiders were near.

Han stannade, kände hur hans hjärta bultade.

He stopped, feeling his heart pounding.

Där, i skuggan, såg han dem.

There, in the shadow, he saw them.

Deras ögon kändes hotfulla, och en av dem bar en stor kniv.

Their eyes felt threatening, and one of them carried a large knife.

Men Olle visste att han inte kunde slåss.

But Olle knew he couldn't fight.

Han måste hitta ett annat sätt.

He had to find another way.

Han gick lugnt fram och pratade.

He walked calmly forward and spoke.

"Jag söker bara vatten," sade han.

"I am only looking for water," he said.

"Vi kan dela.

"We can share.

Vi kan överleva tillsammans."

We can survive together."

Plundrarna tvekade.

The raiders hesitated.

De tittade på varandra, och i deras hårda ögon gick en skiftning.

They looked at each other, and in their hard eyes, a shift occurred.

Kanske förstod de att överlevnad krävde samarbete.

Perhaps they understood that survival required cooperation.

Till slut nickade en av dem.

Finally, one of them nodded.

"Okej," sade han.

"Okay," he said.

"Men bara denna gång."

"But only this time."

Olle följde dem till reservoaren.

Olle followed them to the reservoir.

Vattnet glittrade, rent och klart.

The water glittered, clean and clear.

Med en känsla av lättnad fyllde han sina flaskor.

With a sense of relief, he filled his bottles.

När han återvände till Astrid och Siv, bar han med sig inte bara vatten, utan också en ny insikt.

When he returned to Astrid and Siv, he carried with him not just water, but also a new insight.

I denna kalla och hänsynslösa värld hade Olle insett att det fanns styrka i att lita på andra.

In this cold and ruthless world, Olle realized that there was strength in trusting others.

Att bryta muren av misstänksamhet var kanske livsviktigt.

Breaking the wall of suspicion might be vital for survival.

Han såg på sina vänner och log.

He looked at his friends and smiled.

De klarade denna dag, och för en stund kändes framtiden lite ljusare.

They survived this day, and for a moment, the future felt a little brighter.