I det dunkla rummet satt ett dussin ansikten runt bordet i halvskugga.

In the dimly lit room, a dozen faces sat around the table in half-shadow.

Det var vinter utanför, vinterjackor låg i en hög vid dörren, men inuti var luften tung av rök och förväntan.

It was winter outside, winter jackets lay in a heap by the door, but inside the air was heavy with smoke and anticipation.

I mitten av spänningen satt Erik, med blicken fäst på sina kort.

At the center of the tension sat Erik, his gaze fixed on his cards.

Han funderade djupt, en hand full av pokermarker låg framför honom.

He contemplated deeply, a hand full of poker chips lying in front of him.

Till Eriks vänstra satt Linnea, hans partner både i livet och i spelet.

To Erik's left sat Linnea, his partner in both life and in the game.

Hon var känd för sin lugna yta, trots det tryckande allvaret.

She was known for her calm demeanor, despite the pressing seriousness.

Och så, mittemot Erik, satt Jonas.

And then, opposite Erik, sat Jonas.

Den nya killen i pokerscenen.

The new guy on the poker scene.

Jonas såg oansenlig ut, nästan oförarglig, men det var just det som gjorde honom farlig.

Jonas looked unobtrusive, almost innocuous, but it was precisely that which made him dangerous.

Hans spelstil var svår att tyda.

His playing style was difficult to decipher.

Erik, som vanligtvis kunde se igenom andras masker, blev frustrerad.

Erik, who usually could see through others' masks, was frustrated.

Han behövde vinna detta spel.

He needed to win this game.

Det betydde mer än pengar.

It meant more than money.

Det var hans rykte, en bekräftelse på hans skicklighet.

It was his reputation, a confirmation of his skill.

Handen på bordet skakade till.

The hand on the table trembled.

Erik stirrade på Jonas.

Erik stared at Jonas.

Det var något i hans blick, något i hans oskyldiga leende som retade Erik.

There was something in his gaze, something in his innocent smile that irritated Erik.

En gnagande känsla av att något inte stod rätt till.

A nagging feeling that something was amiss.

Kortens värde bleknade i jämförelse med den misstanke som växte inom honom.

The value of the cards faded in comparison to the suspicion growing within him.

Spelet fortsatte, marker hamnade och summan i potten växte.

The game continued, chips found their places, and the sum in the pot grew.

Plötsligt, mitt i hettan, klickade det till i Eriks huvud.

Suddenly, amidst the heat, it clicked in Erik's mind.

Han såg på Linnea och sedan tillbaka på Jonas.

He looked at Linnea and then back at Jonas.

Alla bitar föll på plats, nästan som ett magiskt trick som avslöjas.

All the pieces fell into place, almost like a magic trick being revealed.

Linnea och Jonas var i maskopi.

Linnea and Jonas were in cahoots.

De använde ett kodsystem, små signaler, för att lura motståndarna.

They were using a code system, small signals, to deceive the opponents.

Erik kände ilskan bubbla upp men tvingade sig att tänka klart.

Erik felt anger bubbling up but forced himself to think clearly.

Han väntade på rätt ögonblick.

He waited for the right moment.

Så, när allt stod på spel, reste sig Erik med en bestämdhet han inte känt tidigare.

Then, when everything was at stake, Erik stood up with a determination he had not felt before.

"Spelet är riggat," sa han högt, så att alla kunde höra.

"The game is rigged," he said loudly, so that everyone could hear.

"Jonas och Linnea fuskar tillsammans."

"Jonas and Linnea are cheating together."

Ett sus gick genom rummet.

A murmur went through the room.

Ansiktena vid bordet vände sig mot Jonas och Linnea.

The faces at the table turned towards Jonas and Linnea.

Deras förvåning var kortvarig; snart ersatt av skam.

Their surprise was short-lived; soon replaced by shame.

Erik presenterade det lilla bevis han samlat.

Erik presented the small evidence he had gathered.

Smekningarna över hakan, de små hostningarna som betydde färger och nummer.

The strokes over the chin, the small coughs that meant colors and numbers.

Det utbröt tumult.

Chaos erupted.

Spelarna reste sig upp, pratade intensivt.

The players stood up, talking intensely.

Erik bara stod där, tom.

Erik just stood there, empty.

Hans förlust var dubbel.

His loss was twofold.

Inte bara hade han förlorat spelet, utan även Linnea som han trodde han kände.

Not only had he lost the game, but also Linnea whom he thought he knew.

Utan ett ord mer tog han sin jacka och lämnade rummet.

Without another word, he took his jacket and left the room.

När dörren slog igen bakom honom, kände Erik kylan bita i kinderna.

As the door slammed shut behind him, Erik felt the cold bite at his cheeks.

Hans tankar var kaotiska men en sak var klar.

His thoughts were chaotic but one thing was clear.

Han skulle bli mer försiktig, mer medveten om vem han litade på.

He would become more cautious, more aware of whom he trusted.

Kanske skulle han till och med förlita sig lite mer på sina instinkter nästa gång livet presenterade ett nytt spel.

Perhaps he would even rely a little more on his instincts the next time life presented a new game.

Och där, i den vintriga kvällen, gick Erik vidare, ensam men lärdomar rikare.

And there, in the wintry evening, Erik moved on, alone but richer in lessons.

Han visste nu att i poker, liksom i livet, är det inte alltid korten som avgör, utan dem du håller dem med.

He now knew that in poker, just like in life, it's not always the cards that decide, but those you hold them with.