Den snötäckta marken gnistrade under fötterna på Lukas och Kajsa när de klev ut på isen.

The snow-covered ground sparkled under Lukas and Kajsa's feet as they stepped out onto the ice.

Det var dagen efter julafton, och Kungsträdgårdens isbana i Stockholm glänste i ljuset av hundratals småjulkulor som dinglade från träden runtomkring.

It was the day after Christmas Eve, and Kungsträdgården's rink in Stockholm shone with the light of hundreds of small Christmas ornaments dangling from the trees around.

Familjer skrattade och barn stapplade runt på sina skridskor, ivriga att få njuta av vinterglädjen.

Families laughed and children stumbled around on their skates, eager to enjoy the winter joys.

Lukas och Kajsa hade varit vänner länge, men på senare tid hade en osynlig barriär uppstått mellan dem.

Lukas and Kajsa had been friends for a long time, but lately an invisible barrier had formed between them.

Lukas, alltid den tävlingsinriktade, hade svårt att inte mäta allting i prestationer, vilket satte press på deras vänskap.

Lukas, always the competitive one, struggled not to measure everything in achievements, which put pressure on their friendship.

Kajsa, med sitt lugn och sin eftertänksamhet, längtade efter att kunna njuta av julens lugn utan konkurrens.

Kajsa, with her calm demeanor and thoughtfulness, longed to be able to enjoy the peace of Christmas without competition.

De hasade runt på isen, tysta.

They shuffled around on the ice, silent.

Lukas kände att han måste bryta isen, inte bokstavligen, utan mellan dem.

Lukas felt he needed to break the ice, not literally, but between them.

"Kajsa," sade han försiktigt när de gled förbi ett par som tog en selfie framför ljusen.

"Kajsa," he said cautiously as they glided past a couple taking a selfie in front of the lights.

"Jag vill inte att vårt gräl förstör vår vänskap.

"I don't want our quarrel to ruin our friendship.

Jag.

I'm...

jag är rädd att förlora dig.

I'm afraid of losing you."

"Kajsa fortsatte att titta rakt fram, hennes ansikte dolt i halsduken.

Kajsa continued to look straight ahead, her face hidden in her scarf.

För en stund verkade hennes tystnad oändlig.

For a moment her silence seemed endless.

"Lukas," började hon, "Jag är trött på att alltid känna att det är en tävling.

"Lukas," she began, "I'm tired of always feeling like it's a competition.

Jag vill bara njuta av ögonblicket.

I just want to enjoy the moment.

Utan press.

Without pressure."

"Lukas tog ett djupt andetag, kände den kalla luften fylla hans lungor.

Lukas took a deep breath, feeling the cold air fill his lungs.

"Jag är ledsen, Kajsa.

"I'm sorry, Kajsa.

Jag förstår nu.

I understand now.

Allt handlar inte om att vinna.

It's not all about winning."

" Han tittade ner, skonöret hade gått upp.

He looked down; his shoelace had come undone.

Precis som hans emotionella skyddsmurar hade gjort.

Just like his emotional defenses had.

"Jag vill bara att vi ska ha det bra.

"I just want us to be okay.

Jag har varit dum.

I've been foolish."

"Kajsa stannade och vände sig mot honom.

Kajsa stopped and turned to him.

En mjukhet återvände till hennes ögon.

A softness returned to her eyes.

"Det är okej att vilja vinna, Lukas, men inte på bekostnad av vår vänskap.

"It's okay to want to win, Lukas, but not at the expense of our friendship."

" Hon log sakta.

She smiled slowly.

"Låt oss bara åka och ha kul idag.

"Let's just skate and have fun today."

"Lukas nickade, lättad.

Lukas nodded, relieved.

De började åka igen, denna gång sida vid sida.

They started skating again, this time side by side.

Den kalla vinden bet i deras kinder, men inombords kände de en värme av gemenskap.

The cold wind bit at their cheeks, but inside they felt a warmth of togetherness.

Tillsammans skrattade de när de snurrade runt på isen, utan någon tävling i sikte.

They laughed together as they spun around on the ice, with no competition in sight.

Samma kväll när ljusen från träden glittrade och snön mjukt föll mot marken, lovade Lukas sig själv att alltid prioritera deras vänskap.

That same evening, as the lights from the trees glittered and the snow gently fell to the ground, Lukas promised himself to always prioritize their friendship.

Han hade lärt sig att den riktiga styrkan låg i att visa sig sårbar och att lyssna.

He had learned that real strength lay in showing vulnerability and listening.

För därmed var de starkare tillsammans.

For that made them stronger together.