Det var en kall vintermorgon när snöflingor försiktigt landade på det gamla tegelhuset.

It was a cold winter morning when snowflakes gently landed on the old brick house.

Orpanhuset var fullt av liv.

The orphanage was full of life.

Julen närmade sig, och alla förberedelser var i full gång.

Christmas was approaching, and all the preparations were in full swing.

Barnen hade hängt upp glittrande juldekorationer och satte upp en gran i allrummet.

The children had hung up glittering Christmas decorations and set up a tree in the common room.

Men mitt i julrusningen var Astrid distraherad.

But in the midst of the holiday rush, Astrid was distracted.

Astrid, en tyst men nyfiken tonåring, satt för sig själv med ett mysterium i händerna.

Astrid, a quiet yet curious teenager, sat by herself with a mystery in her hands.

En anonymt brev hade hittat sin väg in i hennes händer, utan avsändare.

An anonymous letter had found its way into her hands, without a sender.

Vem hade skickat det, och varför till just henne?

Who had sent it, and why to her specifically?

Brevet var märkligt, orden få och kryptiska.

The letter was strange, the words few and cryptic.

Men det fanns en känsla av att något stort var dolt bakom raderna.

But there was a feeling that something big was hidden behind the lines.

"Vi måste ta reda på mer," sa Astrid beslutsamt till sin bästa vän Karin.

"We have to find out more," Astrid said decisively to her best friend Karin.

Karin var alltid redo för äventyr och nickade ivrigt.

Karin was always ready for adventure and nodded eagerly.

"Vi börjar på biblioteket," föreslog hon.

"We’ll start at the library," she suggested.

De två flickorna smög ut i snön, deras kängor knarrade under dem på väg till byns lilla bibliotek.

The two girls snuck out into the snow, their boots crunching beneath them on their way to the village's small library.

Där, bland dammiga böcker, letade de efter ledtrådar.

There, among dusty books, they searched for clues.

Delar av brevet pekade mot någonting i orphanaget, men vad?

Parts of the letter pointed to something in the orphanage, but what?

De visste att tiden var knapp.

They knew that time was short.

Snart skulle julen vara här, och mysteriet ännu olöst.

Soon, Christmas would be here, and the mystery still unsolved.

En kväll när Johan, den snälla vårdaren, var upptagen med att pynta granen, smög Astrid och Karin in på hans kontor.

One evening when Johan, the kind caretaker, was busy decorating the tree, Astrid and Karin snuck into his office.

De visste att det var riskabelt, men nyfikenheten drev dem.

They knew it was risky, but curiosity drove them.

"Här!" viskade Karin och pekade på en gammal korrespondens, vilket gav ledtrådar om något dolt i orphanaget.

"Here!" whispered Karin, pointing to an old correspondence, which provided clues about something hidden in the orphanage.

På julaftonsmorgon, när alla andra var upptagna, följde Astrid ledtrådarna till en bortglömd del av byggnaden.

On Christmas morning, when everyone else was busy, Astrid followed the clues to a forgotten part of the building.

Där, bakom ett tungt dammskyddat draperi, fann hon en gammal dörr.

There, behind a heavy dust-covered curtain, she found an old door.

Med hjärtat bultande öppnade hon dörren och klev in i ett rum som tiden tycktes ha glömt.

With her heart pounding, she opened the door and stepped into a room that time seemed to have forgotten.

På väggarna fanns bilder och brev - bitar av Astrids förflutna.

On the walls were pictures and letters—pieces of Astrid's past.

Plötsligt hörde hon en röst bakom sig.

Suddenly, she heard a voice behind her.

"Jag visste att du skulle hitta det," sa Johan lugnt.

"I knew you would find it," said Johan calmly.

Överraskad, men inte rädd, vände sig Astrid om.

Surprised, but not scared, Astrid turned around.

"Din faster Anna ville kontakta dig." Han fortsatte med en varm blick.

"Your aunt Anna wanted to contact you," he continued with a warm look.

"Hon har alltid brytt sig om dig, men ville inte ställa till med en scen."

"She has always cared about you, but she didn’t want to make a scene."

Tårarna brände i Astrids ögon, men de var inte av sorg.

Tears burned in Astrid's eyes, but they were not of sorrow.

Det var tårar av glädje och lättnad.

They were tears of joy and relief.

Hon insåg att hon hade en familj där ute, och kanske ett hem att kalla sitt eget.

She realized she had a family out there, and perhaps a home to call her own.

Den julen, medan snön föll mjukt utanför, hade Astrid fått mer än bara svar.

That Christmas, while the snow fell softly outside, Astrid received more than just answers.

Hon hade funnit en ny del av sig själv.

She had discovered a new part of herself.

Med Johan och Karins stöd kände hon sig trygg och hoppfull inför framtiden.

With Johan and Karin's support, she felt secure and hopeful for the future.

Mysteriet hade förenat dem på ett sätt hon aldrig kunde ha föreställt sig.

The mystery had united them in a way she could never have imagined.