I skolan var det dags för årets stora Luciafirande.

At school, it was time for the year's big Luciafirande (Lucia celebration).

Det var vinter, och snön hade börjat falla över den lilla staden.

It was winter, and snow had started to fall over the small town.

Skolans aula var fylld med förväntansfulla föräldrar och syskon.

The school's auditorium was filled with expectant parents and siblings.

Det doftade pepparkakor och glögg, och överallt lyste ljusen från de vackra julprydnaderna.

The scent of pepparkakor (gingerbread cookies) and glögg (mulled wine) filled the air, and everywhere the lights of the beautiful Christmas decorations shone.

Lars stod nervöst bakom scenen.

Lars stood nervously behind the stage.

Han hade övat dag och natt på sin roll som tomtenisse.

He had rehearsed day and night for his role as a Christmas elf.

Det var viktigt för honom att få allting perfekt.

It was important for him to get everything perfect.

Han ville så gärna att hans pappa skulle vara stolt över honom.

He so wanted his dad to be proud of him.

Men hans mage knöt sig när han hörde sin syster Elin skrika utanför scenen.

But his stomach tightened when he heard his sister Elin scream outside the stage.

"Elin, snälla, kan du lugna ner dig?"

"Elin, please, can you calm down?"

viskade Lars i hennes öra.

whispered Lars in her ear.

Elin hade alltid varit den som gjorde livet mer komplicerat.

Elin had always been the one who made life more complicated.

Hon gillade att stå i centrum, men på sitt eget sätt.

She liked to be the center of attention, but in her own way.

"Mamma och pappa bråkar igen där ute", sa hon nonchalant och himlade med ögonen.

"Mom and dad are arguing again out there," she said nonchalantly and rolled her eyes.

Deras föräldrars ständiga gräl verkade inte röra henne.

Their parents' constant arguments didn't seem to faze her.

Lars tog ett djupt andetag.

Lars took a deep breath.

"Vi måste klara det här, Elin.

"We have to get through this, Elin.

Det är viktigt för mig."

It's important to me."

Han försökte låta bestämd.

He tried to sound determined.

Plötsligt hördes ett namn som ropades upp.

Suddenly a name was called out.

En av skådespelarna saknades.

One of the actors was missing.

Elin tittade på Lars, och innan han visste ordet av det, sprang hon upp på scenen och började spela rollen.

Elin looked at Lars, and before he knew it, she ran onto the stage and began playing the role.

Hon förändrades, från rebell till stjärna.

She transformed, from rebel to star.

Publiken applåderade och skrattade.

The audience applauded and laughed.

Lars kunde knappt tro sina ögon.

Lars could hardly believe his eyes.

Trots kaoset hemma hade hans syster räddat föreställningen.

Despite the chaos at home, his sister had saved the performance.

Men när han tittade ut mot publiken, kunde han se sina föräldrar gräla i korridoren.

But when he looked out at the audience, he could see his parents arguing in the corridor.

Lars kände en blandning av besvikelse och lättnad.

Lars felt a mix of disappointment and relief.

Det viktigaste var nu att de andra barnen och han själva hade gjort en bra föreställning.

The most important thing now was that the other kids and he himself had put on a good show.

När applåderna dog ut och ridån föll, kände Lars ändå ett lugn.

When the applause died down and the curtain fell, Lars felt a sense of calm.

Hans vänner kom fram, tackade och kramade honom.

His friends came up, thanked him, and hugged him.

Han märkte hur hans bror och syster också kom för att ge honom en kram.

He noticed how his brother and sister also came to give him a hug.

På vägen hem, med snön som knarrade under fötterna, insåg Lars att hans egen känsla av prestation var viktigare än hans föräldrars godkännande.

On the way home, with the snow crunching underfoot, Lars realized that his own sense of accomplishment was more important than his parents' approval.

Han såg på Elin, och för första gången kände han sig tacksam för hennes oväntade sätt att lösa saker.

He looked at Elin, and for the first time, he felt grateful for her unexpected way of solving things.

Lucianatten hade blivit speciell på ett sätt han inte hade förväntat sig.

The Lucianatten (Lucia night) had become special in a way he hadn't expected.

Elin log mot honom, och de gick tillsammans hemåt, medan stjärnorna glittrade över den snötäckta villagatan.

Elin smiled at him, and they walked home together while the stars glittered above the snow-covered suburban street.