Snöflingor dansade i luften medan Axel, Freja och deras pappa Lars promenerade in på Gröna Lund.

Snowflakes danced in the air as Axel, Freja, and their dad Lars walked into Gröna Lund.

Ljusslingor gnistrade i träden och det fanns en doft av glögg och pepparkakor i luften.

Strings of lights sparkled in the trees, and there was a scent of glögg and gingerbread in the air.

St. Lucias dag närmade sig och hela parken kändes som en magisk vintervärld.

St. Lucia's Day was approaching, and the whole park felt like a magical winter world.

Axel tittade storögt runt omkring sig.

Axel looked around with wide eyes.

Han älskade att upptäcka nya saker.

He loved discovering new things.

Men det fanns något speciellt i dag.

But today, there was something special.

Något han drömde om länge.

Something he had dreamed about for a long time.

Den stora berg- och dalbanan.

The big roller coaster.

Han ville åka den och bevisa att han inte var rädd.

He wanted to ride it and prove that he wasn’t afraid.

"Ser du den där stora banan, Axel?" skojade Freja och pekade.

"Do you see that big coaster, Axel?" teased Freja, pointing.

"Den är jätteläskig! Bara de modigaste åker den."

"It's really scary! Only the bravest ride it."

Medan de gick genom parken, försökte Lars hålla balansen mellan att uppmuntra Axel och att inte lägga för mycket press på honom.

As they walked through the park, Lars tried to balance encouraging Axel without putting too much pressure on him.

Han visste att det var viktigt för Axel att känna sig modig men ville inte att han skulle bli skrämd.

He knew it was important for Axel to feel brave but didn't want him to be scared.

"Vi kan titta på den först," föreslog Lars lugnt.

"We can look at it first," Lars suggested calmly.

"Du behöver inte bestämma dig nu."

"You don’t have to decide now."

Axel nickade men bestämde sig tyst för att överkomma sin rädsla.

Axel nodded but silently decided to overcome his fear.

Han ville känna hur vinden susade runt honom när han flög framåt på banan.

He wanted to feel the wind rushing around him as he sped forward on the coaster.

De närmade sig linjen till den stora berg- och dalbanan.

They approached the line for the big roller coaster.

Axels hjärta slog snabbare för varje steg.

Axel's heart beat faster with every step.

När de ställde sig i kö, märkte Freja något annorlunda i Axels blick.

As they stood in line, Freja noticed something different in Axel's eyes.

Han såg fast besluten ut.

He looked determined.

"Du kan klara det, Axel," sa hon oväntat med en mjuk röst.

"You can do it, Axel," she said unexpectedly with a soft voice.

"Jag vet att du kan."

"I know you can."

Axel blev förvånad men glad över stödet.

Axel was surprised but happy for the support.

Lars log bakom dem, känslan av gemenskap blev starkare i den iskalla luften.

Lars smiled behind them, the feeling of togetherness growing stronger in the icy air.

Efter ett tag klättrade de in i vagnen.

After a while, they climbed into the cart.

Axel tog ett djupt andetag när säkerhetsstången sänktes ner framför honom.

Axel took a deep breath as the safety bar lowered in front of him.

"Är du redo?" frågade Lars och höll Axels hand.

"Are you ready?" asked Lars, holding Axel's hand.

"Ja, jag är redo!" svarade Axel, hans röst skälvande men fylld med beslutsamhet.

"Yes, I’m ready!" Axel replied, his voice trembling but filled with determination.

Banan började röra sig, långsamt klättrade de uppåt, uppåt mot himmeln.

The coaster began to move, slowly climbing upward, upward towards the sky.

Axel kunde se hela parken nedanför, små glittrande ljus och myllret av människor.

Axel could see the whole park below, small twinkling lights and the bustle of people.

Hjärtat bankade i hans bröst, men han släppte inte Lars hand.

His heart pounded in his chest, but he didn't let go of Lars's hand.

När de nådde toppen, skrek banan iväg neråt, och Axel tjoade av både rädsla och spänning.

When they reached the top, the coaster screamed downward, and Axel shouted with both fear and excitement.

När resan var över, sken hans ansikte av stolthet.

When the ride was over, his face shone with pride.

Han hade gjort det!

He had done it!

Han klev ur vagnen, omfamnad av en nyfunnen självförtroende.

He stepped out of the cart, embraced by a newfound confidence.

Freja mötte Axel med ett brett leende.

Freja greeted Axel with a wide smile.

"Du var fantastisk!" sa hon och kramade honom.

"You were amazing!" she said and hugged him.

Lars kände en värme i bröstet.

Lars felt warmth in his chest.

Den här dagen hade bringat dem ännu närmare varandra, och han var tacksam för varje ögonblick de delat under det gnistrande vinterhimlen på Gröna Lund.

This day had brought them even closer together, and he was grateful for every moment they shared under the sparkling winter sky at Gröna Lund.

Axel tittade runt, fylld av mod och glädje.

Axel looked around, filled with courage and joy.

Han hade övervunnit sin rädsla.

He had overcome his fear.

Inte bara hade han visat Freja att han var modig, utan han hade också visat sig själv att han kunde göra vad som helst.

Not only had he shown Freja that he was brave, but he had also shown himself that he could do anything.

Och det, tänkte han, var den bästa känslan i världen.

And that, he thought, was the best feeling in the world.