Löven krossade under fötterna när Elof, Sigrid och Astrid gick längs stigen i Botaniska trädgården.

The leaves crunched underfoot as Elof, Sigrid, and Astrid walked along the path in the Botaniska trädgården.

Det var en klar och kall höstdag i Uppsala.

It was a clear and cold autumn day in Uppsala.

Solen sken svagt genom de glesa grenarna.

The sun shone faintly through the sparse branches.

Deras mamma hade älskat denna plats.

Their mother had loved this place.

Varje år på hennes födelsedag brukade de ta en tur hit, men i år var det annorlunda.

Each year on her birthday, they used to take a trip here, but this year was different.

Hon saknades.

She was missed.

Elof gick först.

Elof walked first.

Han var den äldsta och kände ett ansvar för att hålla familjen ihop.

He was the eldest and felt a responsibility to keep the family together.

Sigrid gick bredvid honom, hennes blick svepte över de färgglada löven.

Sigrid walked beside him, her gaze sweeping over the colorful leaves.

Hon älskade att minnas gamla tider.

She loved reminiscing about old times.

Astrid, som just flyttat tillbaka till staden, gick en bit efter.

Astrid, who had just moved back to the city, walked a bit behind.

Hon kände sig lite utanför, trots att hon var med sina syskon.

She felt a little out of place, despite being with her siblings.

"Vi borde stoppa här," sa Elof och stannade vid en bänk nära en stor ek.

"We should stop here," said Elof and halted by a bench near a large oak.

Det var deras mammas favoritplats i hela trädgården.

It was their mother's favorite spot in the entire garden.

Alla satte sig ner, och en tystnad lade sig över dem, fylld av minnen och saknad.

They all sat down, and a silence settled over them, filled with memories and longing.

Elof tog fram ett brev.

Elof took out a letter.

"Jag har något att dela med er," sa han och öppnade det försiktigt.

"I have something to share with you," he said and opened it carefully.

"Mamma skrev detta till oss.

"Mom wrote this to us.

Jag tänkte att vi skulle läsa det idag."

I thought we should read it today."

Sigrids ögon fylldes med tårar.

Sigrid's eyes filled with tears.

Astrid kände hur en klump formade sig i halsen.

Astrid felt a lump form in her throat.

Elof började läsa högt, hans röst brast lite av känslor: "Mina älskade barn, på min födelsedag vet jag att ni är hos mig, precis som alltid.

Elof began to read aloud, his voice breaking slightly with emotion: "My beloved children, on my birthday, I know that you are with me, just as always.

Livet har varit rikt med er vid min sida..." När brevet fortsatte, kastades de mellan skratt och tårar.

Life has been rich with you by my side..." As the letter continued, they were tossed between laughter and tears.

Deras mammas ord påminde dem om styrkan i deras band, trots de sorgsna tiderna.

Their mother's words reminded them of the strength in their bond, despite the sorrowful times.

Efter att Elof lagt ner brevet, satt de tysta en stund.

After Elof put down the letter, they sat quietly for a moment.

Sedan började Astrid prata.

Then Astrid began to speak.

"Jag har saknat er," sa hon.

"I've missed you," she said.

"Jag flyttade tillbaka för att jag inte ville vara ensam längre."

"I moved back because I didn't want to be alone anymore."

Sigrid tog Astrids hand.

Sigrid took Astrid's hand.

"Vi har alltid plats för dig, lilla syster."

"We always have room for you, little sister."

Elof log och kände värmen sprida sig i hans hjärta.

Elof smiled and felt warmth spread in his heart.

"Vi kan dela allt, även sorg," sa han och kände för första gången på länge en lättnad.

"We can share everything, even sorrow," he said and felt relief for the first time in a long while.

Syskonen delade sina historier och bekymmer.

The siblings shared their stories and worries.

Sigrid berättade om gamla minnen som fick dem att skratta.

Sigrid recounted old memories that made them laugh.

Astrid delade sina framtidsplaner.

Astrid shared her plans for the future.

De kände att distansen började försvinna.

They felt the distance begin to disappear.

När de reste sig för att gå, gav de varandra en lång kram.

When they got up to leave, they gave each other a long hug.

"Vi ses snart igen," lovade de varandra.

"We'll see each other soon," they promised each other.

Hösten kändes plötsligt mindre kall.

Suddenly, autumn felt less cold.

Elof insåg att han inte behövde bära allt själv.

Elof realized he didn't have to carry everything himself.

Tillsammans kunde de hitta styrka.

Together, they could find strength.

I Botaniska trädgården, där deras mamma en gång funnit lugn, fann de nu en ny början för sin familj.

In the Botaniska trädgården, where their mother had once found peace, they now found a new beginning for their family.