Det var en kylig morgon på Stockholms universitet.

It was a chilly morning at Stockholms universitet.

De glödande löven på träden utanför Lennarts fönster bildade ett eldigt hav av höstfärg.

The glowing leaves on the trees outside Lennart's window created a fiery sea of autumn colors.

I sitt lilla, men mysiga studentrum försökte Lennart fokusera på sin projektpresentation.

In his small but cozy student room, Lennart tried to focus on his project presentation.

Projektet betydde allt för honom.

The project meant everything to him.

Om han lyckades, kunde han behålla sitt stipendium och fortsätta sina studier.

If he succeeded, he could keep his scholarship and continue his studies.

Medan Lennart bläddrade igenom sina anteckningar, gick Maja förbi hans skrivbord.

As Lennart flipped through his notes, Maja passed by his desk.

Hon märkte hans bleka ansikte och de röda utslagen som hade börjat sprida sig över hans händer.

She noticed his pale face and the red rashes that had begun to spread over his hands.

"Lennart, du ser inte bra ut," sa hon oroligt.

"Lennart, you don't look well," she said worriedly.

"Har du ätit något konstigt?"

"Have you eaten something strange?"

"Jag vet inte," svarade Lennart.

"I don't know," answered Lennart.

"Jag äter det jag alltid äter.

"I eat what I always eat.

Men det här är värre än vanligt."

But this is worse than usual."

Maja föreslog att Lennart skulle uppsöka läkare, men han skakade på huvudet.

Maja suggested that Lennart see a doctor, but he shook his head.

"Jag har inte tid.

"I don't have time.

Presentationen är i övermorgon."

The presentation is the day after tomorrow."

Trots allvaret i situationen, kämpade Lennart på.

Despite the seriousness of the situation, Lennart kept struggling.

När Stina, deras granne i korridoren, hörde om Lennarts tillstånd, kände hon en viss inre konflikt.

When Stina, their neighbor in the corridor, heard about Lennart's condition, she felt a certain internal conflict.

Hon hade alltid varit lite avundsjuk på Lennarts akademiska framgångar, men såg nu chansen att hjälpa.

She had always been a bit jealous of Lennart's academic successes, but now saw the chance to help.

Det kändes rätt.

It felt right.

Dagen innan presentationen knackade Stina på Lennarts dörr.

The day before the presentation, Stina knocked on Lennart's door.

"Hej," sa hon lite motvilligt.

"Hi," she said a bit reluctantly.

"Jag har lite forskning om ämnet du kanske vill kika på.

"I have some research on the topic you might want to look at.

Det kanske kan hjälpa."

It might help."

Lennart log svagt.

Lennart smiled faintly.

Han visste att det var en ovanlig gest, men han uppskattade det innerligt.

He knew it was an unusual gesture, but he deeply appreciated it.

"Tack, Stina.

"Thank you, Stina.

Det betyder mycket."

It means a lot."

På själva dagen för presentationen vaknade Lennart med en dundrande huvudvärk och en intensiv klåda.

On the very day of the presentation, Lennart woke up with a pounding headache and intense itching.

Paniken steg när han insåg att han inte kunde framträda ensam.

Panic rose as he realized he couldn't perform alone.

"Hur ska jag klara det här?"

"How am I going to do this?"

sa han till Maja med förtvivlan i rösten.

he said to Maja with despair in his voice.

"Räkna med mig," svarade Maja.

"Count on me," replied Maja.

"Jag kan hjälpa dig med presentationens delar om du behöver.

"I can help you with parts of the presentation if you need.

Och oroa dig inte, vi täcker det viktigaste."

And don't worry, we'll cover the most important things."

När tiden närmade sig för presentationen, satt Lennart nervöst i hörnet av salen.

As the time for the presentation approached, Lennart sat nervously in the corner of the room.

Han var redo att ge upp, men då knackade Stina honom på axeln.

He was ready to give up, but then Stina tapped him on the shoulder.

"Här," sa hon och överlämnade några utskrifter.

"Here," she said, handing over some printouts.

"Jag har sammanställt några extra fakta.

"I've compiled some extra facts.

De kanske kan stärka ditt argument."

They might strengthen your argument."

Med Maja och Stinas hjälp gick presentationen bättre än Lennart hade vågat hoppas på.

With Maja and Stina's help, the presentation went better than Lennart had dared to hope.

När det var över, kände han en våg av lättnad och tacksamhet.

When it was over, he felt a wave of relief and gratitude.

Han insåg nu vikten av att be om hjälp när det behövs och värdet av samarbete.

He now realized the importance of asking for help when needed and the value of collaboration.

Stina, som tidigare känt sig i skuggan av Lennarts prestationer, insåg också vikten av att stödja varandra.

Stina, who had previously felt overshadowed by Lennart's achievements, also realized the importance of supporting one another.

När de stegade ut ur salen, svepte den kalla höstvinden mot deras ansikten, men det kändes ändå varmt mellan dem.

As they stepped out of the room, the cold autumn wind swept against their faces, but it still felt warm between them.

Vänskap och samarbete hade fört dem genom stormen och skapat starkare band än någonsin.

Friendship and collaboration had brought them through the storm and created stronger bonds than ever.