Kungsträdgården var täckt av höstens alla färger.

Kungsträdgården was covered in all the colors of autumn.

Träden var både kala och gröna, och löven låg som en färgsprakande matta över marken.

The trees were both bare and green, and the leaves lay like a vibrant carpet over the ground.

Det var en kylig novemberdag, men Linnea var fast besluten.

It was a chilly November day, but Linnea was determined.

Idag var det Oskars födelsedag, och hon hade planerat en överraskningspicknick.

Today was Oskar's birthday, and she had planned a surprise picnic.

Linnea hade alltid varit omtänksam och noggrann.

Linnea had always been caring and meticulous.

Hon älskade att göra sina vänner glada, särskilt Oskar.

She loved making her friends happy, especially Oskar.

De satt ofta och pratade under parkens stora ekar, och hon ville ge honom en dag att minnas.

They often sat and talked under the park's large oaks, and she wanted to give him a day to remember.

Men det fanns en sak Linnea inte talade om.

But there was one thing Linnea did not talk about.

Hon kände mer för Oskar än bara vänskap, men valde att fokusera på hans lycka.

She felt more for Oskar than just friendship, but chose to focus on his happiness.

Hon hade noggrant packat en korg med Oskars favoritsmörgåsar, kanelbullar och varm choklad.

She had carefully packed a basket with Oskar's favorite sandwiches, cinnamon buns, and hot chocolate.

Elin, deras gemensamma vän, hade också lovat att hjälpa till.

Elin, their mutual friend, had also promised to help.

Hon ställde fram allt under en av parkens stora kastanjer.

She set everything up under one of the park's large chestnuts.

Men himlen såg hotfull ut.

But the sky looked menacing.

Grå moln samlades långsamt, och vinden blev kallare.

Gray clouds slowly gathered, and the wind grew colder.

När Oskar och Elin kom blev han överraskad och glad.

When Oskar and Elin arrived, he was surprised and pleased.

"Det här är fantastiskt, Linnea!"

"This is fantastic, Linnea!"

utropade han och kramade henne.

he exclaimed and hugged her.

De satte sig på filten och började njuta av maten och värmen från chokladen.

They sat on the blanket and began enjoying the food and the warmth from the chocolate.

Men snart kände de de första regndropparna.

But soon they felt the first raindrops.

Linnea såg på Oskar och Elin.

Linnea looked at Oskar and Elin.

"Vad gör vi nu?"

"What do we do now?"

sa hon, och försökte dölja sin oro.

she said, trying to hide her worry.

Oskar log.

Oskar smiled.

"Låt oss gå till det där kaféet vid hörnet.

"Let's go to that café around the corner.

Det är mysigt där."

It's cozy there."

De samlade snabbt ihop filten och korgen.

They quickly gathered up the blanket and the basket.

Inne på kaféet var det varmt och inbjudande.

Inside the café, it was warm and inviting.

De satte sig vid ett litet bord nära fönstret, där regnet smattrade mot rutan.

They sat at a small table near the window, where the rain pattered against the glass.

Linnea kände värmen från koppen i sina händer och såg på Oskar.

Linnea felt the warmth from the cup in her hands and looked at Oskar.

Hon ville säga allt som låg henne nära hjärtat, men orden stannade innanför hennes läppar.

She wanted to say everything that was close to her heart, but the words stayed inside her lips.

Istället log hon och sa, "Jag är glad att vi kunde göra något speciellt idag."

Instead, she smiled and said, "I'm glad we could do something special today."

Oskar nickade och sken upp.

Oskar nodded and beamed.

"Det var den bästa överraskningen någonsin.

"It was the best surprise ever.

Tack, Linnea."

Thank you, Linnea."

De samtalade och skrattade medan de drack sin choklad.

They chatted and laughed while drinking their chocolate.

Linnea insåg att hon inte behövde skynda sig att avslöja sina känslor.

Linnea realized she didn't need to rush to reveal her feelings.

Det skulle komma en tid för det.

There would be a time for that.

Just nu värdesatte hon vänskapen och de stunder de delade.

Right now, she valued the friendship and the moments they shared.

När regnet smattrade på som bäst visste Linnea att även om känslorna fanns kvar, så var detta en dag att minnas.

As the rain pattered down, Linnea knew that even though the feelings remained, this was a day to remember.

Vänskapen hade blivit starkare, och hon hade funnit modet att inte skynda, både med sitt hjärta och med vädrets nycker.

The friendship had become stronger, and she had found the courage not to rush, both with her heart and with the whims of the weather.

Tids nog skulle hon våga säga mer, men nu var det nog att bara få vara nära.

In time, she would dare to say more, but for now, it was enough just to be near.