Det var en ovanligt mild höstdag i den samiska byn uppe i norra Sverige.

It was an unusually mild autumn day in the samiska village in northern Sverige.

Snön täckte fortfarande marken som ett tunt, vitt täcke, men den började smälta i den oväntade värmen.

The snow still covered the ground like a thin, white blanket, but it was starting to melt in the unexpected warmth.

Lars, full av energi och entusiasm, hade en idé.

Lars, full of energy and enthusiasm, had an idea.

Han stod mitt i byn och höll händerna på höfterna medan han betraktade snötäcket.

He stood in the middle of the village with his hands on his hips while he looked at the snow blanket.

"Ingrid!

"Ingrid!

Bjorn!"

Bjorn!"

ropade han och vinkade till sina vänner som kom gående mot honom.

he called and waved to his friends who were walking towards him.

"Vi ska bygga den största snögubben någonsin!"

"We're going to build the biggest snowman ever!"

"Men Lars," sa Ingrid med en lätt skeptisk ton, "snön är alldeles för blöt.

"But Lars," said Ingrid with a slightly skeptical tone, "the snow is way too wet.

Det kommer inte att gå."

It won't work."

"Pyttsan!

"Nonsense!

Vi ska klara det!"

We can do it!"

svarade Lars med ett leende och bestämde sig för att överbevisa henne.

replied Lars with a smile, determined to prove her wrong.

Bjorn, som alltid fann nöje i Lars' upptåg, skrattade och följde med.

Bjorn, who always found delight in Lars' adventures, laughed and joined in.

De började rulla stora snöbollar, men de smulades snabbt sönder.

They started rolling large snowballs, but they quickly crumbled.

Snön var för slaskig.

The snow was too slushy.

Lars tänkte snabbt.

Lars thought quickly.

"Vi behöver förstärkning," sade han bestämt.

"We need reinforcements," he said firmly.

Så de började samla ihop allt de kunde hitta - kvistar, gammalt virke och några träpinnar - för att ge snögubben stadga.

So they started gathering everything they could find—branches, old lumber, and some wooden sticks—to give the snowman support.

Det blev ett sorgligt bygge, och snart stod de framför en hög med snö som verkade redo att kollapsa.

It became a sorry construction, and soon they stood in front of a pile of snow that seemed ready to collapse.

Det såg inte alls ut som en snögubbe.

It looked nothing like a snowman.

Men Lars gav inte upp.

But Lars didn't give up.

Precis när det verkade som om snögubben skulle falla, så förändrades allt.

Just when it seemed like the snowman would fall, everything changed.

Plötsligt svepte en kall vind genom byn.

Suddenly, a cold wind swept through the village.

Temperaturen sjönk, och snön stelnade.

The temperature dropped, and the snow hardened.

Snögubben, om än något sned och vacker på sitt eget sätt, stod nu stadigt på plats.

The snowman, although somewhat crooked and beautiful in its own way, now stood firmly in place.

Lars, Ingrid, och Bjorn betraktade underverket.

Lars, Ingrid, and Bjorn gazed at the marvel.

De tre skrattade tillsammans åt snögubbens underliga form.

The three laughed together at the snowman's peculiar shape.

"Han ser rätt rolig ut," fnittrade Ingrid och insåg att Lars's envishet hade något för sig.

"He looks pretty funny," giggled Ingrid as she realized that Lars' persistence had merit.

Bjorn klappade Lars på ryggen.

Bjorn patted Lars on the back.

"Bra jobbat," sa han och log brett.

"Well done," he said, smiling broadly.

Lars hade lärt sig njuta av det operfekta, Ingrid uppskattade Lars's ihärdighet och Bjorn kände värdet i att samarbeta.

Lars had learned to enjoy the imperfect, Ingrid appreciated Lars' perseverance, and Bjorn valued the importance of collaboration.

Tillsammans, i den kyliga luften, hade de skapat ett minne att dela med byns barn.

Together, in the chilly air, they had created a memory to share with the village's children.

Snögubben blev en ständig påminnelse om en dag fylld av skratt – och en oförglömlig vänskap.

The snowman became a constant reminder of a day filled with laughter—and an unforgettable friendship.