Stockholm låg tyst under den grå himlen.

Stockholm lay silent under the gray sky.

Höstvinden drog genom de tomma gatorna som en sorgsen viskning.

The autumn wind swept through the empty streets like a sorrowful whisper.

Husen, en gång fyllda med liv, stod nu som kalla skuggor mot det dystra landskapet.

The houses, once filled with life, now stood like cold shadows against the gloomy landscape.

Bland ruinerna rörde sig Linnea och Sofia försiktigt framåt.

Among the ruins, Linnea and Sofia moved cautiously forward.

Linnea, med sitt långa mörka hår och bestämda blick, ledde vägen.

Linnea, with her long dark hair and determined gaze, led the way.

Vid hennes sida höll Sofia ett hårt grepp om sin systers hand.

At her side, Sofia held a tight grip on her sister's hand.

"Vi måste hitta mat idag," sa Linnea, hennes röst låg men tydlig.

"We have to find food today," Linnea said, her voice low but clear.

"Vintern kommer snart."

"Winter is coming soon."

Sofia, endast tolv år gammal, nickade tyst.

Sofia, only twelve years old, nodded silently.

Hon visste att hennes stora syster bar en stor börda.

She knew that her big sister carried a heavy burden.

Deras föräldrar hade försvunnit i kaoset, och kvar fanns bara minnen och drömmar om ett bättre liv.

Their parents had disappeared in the chaos, and all that was left were memories and dreams of a better life.

De nådde kanten av det forna centrumet.

They reached the edge of the former downtown.

Här fanns skyskrapor som reste sig mot den ödesmättade himlen, deras glasfönster krossade och skelettstrukturen blottad.

Here, skyscrapers rose against the doom-laden sky, their glass windows shattered and skeletal structures exposed.

Ryktet sa att det fortfarande fanns konserver och andra förnödenheter i byggnaderna längre in, kvarlämnade i paniken.

Rumor had it that there were still canned goods and other supplies in the buildings further in, left behind in the panic.

"Vi går," sade Linnea till slut efter en kort tvekan.

"We go," said Linnea finally after a brief hesitation.

"Men var beredd att springa."

"But be ready to run."

De smög sig fram genom gatorna och undvek att göra ljud.

They crept through the streets, avoiding making noise.

Högar av löv och skräp dämpade deras steg.

Piles of leaves and debris muffled their steps.

I ett ögonblick av tystnad hörde de plötsligt ett ljud, något som skramlade mot sten.

In a moment of silence, they suddenly heard a sound, something rattling against stone.

Linnea såg snabbt runt hörnet.

Linnea quickly looked around the corner.

Där stod Erik, en ensam överlevare, med en ryggsäck full av burkar.

There stood Erik, a lone survivor, with a backpack full of cans.

Han hade inte sett dem än, så Linnea tog ett djupt andetag och klev fram.

He hadn't seen them yet, so Linnea took a deep breath and stepped forward.

"Vänta," ropade hon, strategiskt avslöjande deras närvaro för att undvika en fientlig reaktion.

"Wait," she called, strategically revealing their presence to avoid a hostile reaction.

Erik, en man i trettioårsåldern med kortklippt hår och ansträngda ögon, snurrade runt.

Erik, a man in his thirties with short-cropped hair and strained eyes, spun around.

Hans hand greppade instinktivt om ett rostigt järnrör.

His hand instinctively gripped a rusty iron rod.

"Vem är ni?"

"Who are you?"

frågade han skarpt.

he asked sharply.

"Vi är bara här för mat," svarade Linnea.

"We're only here for food," Linnea replied.

"Vi behöver det för att överleva vintern."

"We need it to survive the winter."

Stämningen var spänd, men Linnea höll blicken stadigt i Eriks ögon.

The atmosphere was tense, but Linnea held her gaze steady in Erik's eyes.

Efter några sekunder av tystnad slappnade han av lite.

After a few seconds of silence, he relaxed a little.

"Jag också," sade han.

"Me too," he said.

"Men kanske kan vi dela?"

"But maybe we can share?"

Linnea nickade långsamt, lättad.

Linnea nodded slowly, relieved.

De började sortera innehållet i ryggsäcken, Tomatsoppa, bönor och konserverad frukt.

They began sorting the contents of the backpack, tomato soup, beans, and canned fruit.

Erik såg över på Sofia och sa, "Var är ni på väg?"

Erik glanced over at Sofia and said, "Where are you headed?"

"Vi behöver hitta en plats där vi kan vara säkra," svarade Linnea.

"We need to find a place where we can be safe," replied Linnea.

Hennes röst mjuknade, inte ovillig att tro på människlighetens vänlighet.

Her voice softened, not unwilling to believe in humanity's kindness.

"Vet du någonstans?"

"Do you know anywhere?"

Erik funderade en stund och nickade sedan.

Erik thought for a moment and then nodded.

"Det finns grupper längre söderut.

"There are groups further south.

De söker sällskap, och det är säkrare där."

They seek company, and it’s safer there."

Tillsammans satte de av mot gryningen.

Together they set off toward the dawn.

Linnea insåg att i denna värld var ensamhet farligare än någon annan hot.

Linnea realized that in this world, loneliness was more dangerous than any other threat.

Hon kände sig lättare, inte ensam längre, när hon och Sofia nu hade Erik vid deras sida.

She felt lighter, no longer alone, as she and Sofia now had Erik by their side.

Tillsammans skulle de finna en väg framåt i denna nya värld.

Together they would find a way forward in this new world.