De gyllene löven prasslade under fötterna när Sofia, Axel och Greta vandrade genom Skuleskogens nationalpark.

The golden leaves rustled underfoot as Sofia, Axel, and Greta hiked through Skuleskogen National Park.

Det var höst, den tiden på året när skogen var som en tavla av sprakande färger.

It was autumn, that time of year when the forest was like a painting of vibrant colors.

Oktoberluften var klar och krispig, perfekt för en vandring.

The October air was clear and crisp, perfect for a hike.

Sofia ledde vägen.

Sofia led the way.

Hon kände ett starkt behov av att komma bort, att hitta en plats för sig själv.

She felt a strong need to get away, to find a place for herself.

På Allhelgonadagen ville hon tänka på sin mormor, som hade gått bort för några år sedan.

On Allhelgona Day, she wanted to think about her grandmother, who had passed away a few years ago.

Axel och Greta följde henne, redo för äventyret.

Axel and Greta followed her, ready for the adventure.

"Skogen är så vacker nu," sa Greta medan hon knäppte bilder av de färgglada löven.

"The forest is so beautiful now," said Greta as she snapped pictures of the colorful leaves.

"Det känns nästan magiskt."

"It feels almost magical."

"Ja," svarade Axel.

"Yes," replied Axel.

"Men vi måste vara försiktiga.

"But we must be careful.

Vädret ändrar sig snabbt här."

The weather changes quickly here."

De gick djupt in i skogen.

They went deep into the forest.

Träden stod som vaktposter omkring dem, och marken var täckt av ett hav av löv som skiftade i rött, gult och orange.

The trees stood like sentinels around them, and the ground was covered with a sea of leaves shifting in red, yellow, and orange.

Men ju längre de gick, desto mörkare tycktes det bli.

But the further they walked, the darker it seemed to get.

Molnen samlades över himlen, och snart började regnet falla lätt.

Clouds gathered over the sky, and soon the rain began to fall lightly.

"Ska vi inte vända tillbaka?"

"Shouldn't we turn back?"

frågade Axel oroligt.

asked Axel worriedly.

"Jag måste hitta en plats," svarade Sofia bestämt.

"I need to find a place," Sofia answered firmly.

"Bara lite längre."

"Just a little further."

Regnet tilltog, och snart var skogen insvept i ett grått dis.

The rain intensified, and soon the forest was shrouded in a gray mist.

De kämpade vidare, men det blev svårare och farligare att navigera.

They pressed on, but it became more challenging and dangerous to navigate.

Axel tittade på Sofia, och hon kunde se osäkerheten i hans ögon.

Axel looked at Sofia, and she could see the uncertainty in his eyes.

"Vi kanske borde stanna här," föreslog Greta.

"Maybe we should stop here," suggested Greta.

"Det är faktiskt en vacker plats.

"It's actually a beautiful place.

Vi behöver inte gå längre."

We don't need to go any further."

Sofia stannade upp.

Sofia paused.

Hon insåg att hennes envishet kanske utsatte dem för fara.

She realized that her stubbornness might be putting them in danger.

Hon tänkte på sin mormor och vad hon skulle ha sagt.

She thought of her grandmother and what she would have said.

Plötsligt förstod hon, mitt i regnet och omgiven av sina vänner, att minnena av mormor var med henne oavsett var hon var.

Suddenly, she understood, amidst the rain and surrounded by her friends, that the memories of her grandmother were with her no matter where she was.

Det viktiga denna dag var inte platsen, utan att hon hade sina vänner med sig.

The important thing today wasn't the place, but that she had her friends with her.

"Du har rätt, Greta," sa Sofia och gav Axel en tacksam blick.

"You're right, Greta," said Sofia, giving Axel a grateful look.

"Det känns bra här."

"It feels good here."

De satte sig under de skyddande grenarna av ett gammalt träd, och Sofia tände ett ljus.

They sat under the protective branches of an old tree, and Sofia lit a candle.

Tillsammans delade de minnen och historier om dem de saknade.

Together, they shared memories and stories of those they missed.

Och där, i regnets melodi och i sina vänners sällskap, fann Sofia den frid hon sökt.

And there, in the melody of the rain and in the company of her friends, Sofia found the peace she sought.

Sofia såg på Axel och Greta och kände en djup tacksamhet växa inom sig.

Sofia looked at Axel and Greta and felt a deep gratitude grow within her.

Det var en påminnelse om att även i den tätaste skogen fanns ljuset i form av de vi älskar.

It was a reminder that even in the densest forest, there is light in the form of those we love.

Och den höstdagen, i ett regnigt Skuleskogen, föddes nya minnen av vänskap och gemenskap.

And that autumn day, in a rainy Skuleskogen, new memories of friendship and togetherness were born.