Den kyliga vinden blåste genom den medeltida byn.

The chilly wind blew through the medieval village.

Löven föll som guldmynt över marknadstorget, där människor samlades i sina bästa yllekappor.

Leaves fell like gold coins over marknadstorget, where people gathered in their best wool coats.

Höstdagen skred fram, nära Allhelgonadagen, när Liselotte blickade över marknadens färgstarka dukar.

The autumn day progressed, near Allhelgonadagen, as Liselotte gazed over the market's colorful stalls.

Hon behövde säkra tillräckligt med mat och ved för vinterns kyla.

She needed to secure enough food and wood for the winter's cold.

I folkmassan på marknadsplatsen jublade och skrattade människor, trots att skördens utbud i år var sorgligt.

In the crowd at the marketplace, people cheered and laughed, despite this year's sorrowful harvest supply.

Här var Magnus, slaktaren, och där borta, bagarna med sina nybakade bröd.

Here was Magnus, the butcher, and over there, the bakers with their freshly baked breads.

Men det var inte bara bristen på varor som oroade Liselotte, utan också hennes sjuka bror, Sven, som inte kunde hjälpa denna gång.

But it wasn't just the lack of goods that worried Liselotte, but also her sick brother, Sven, who couldn't help this time.

Liselotte torkade bort de tunna svettdropparna från pannan och rannsakade sina möjligheter.

Liselotte wiped away the thin sweat droplets from her forehead and scrutinized her options.

Hon hade med sig sin familjs örtknep, eftertraktade av lokala läkare, som var hennes enda valuta denna dag.

She carried her family's herbal remedies, sought after by local doctors, which were her only currency this day.

Men örterna var sällsynta och behövde sparas.

But the herbs were rare and needed to be conserved.

Varje drag var noggrant övervägt.

Every move was carefully considered.

"Vad har du där?"

"What do you have there?"

frågade Magnus, medan han bearbetade sitt kött.

asked Magnus, as he worked on his meat.

"Mina örter", svarade Liselotte och visade de torkade bladen med varsam hand.

"My herbs," answered Liselotte, showing the dried leaves with a gentle hand.

"De botar feber och stärker de svaga."

"They cure fevers and strengthen the weak."

Magnus nickade, uppskattade dem.

Magnus nodded, appreciating them.

"Jag kan ge dig ett kilo kött för dina örter."

"I can give you a kilo of meat for your herbs."

Liselotte tänkte snabbt och tackade ja.

Liselotte thought quickly and accepted.

Vid nästa stall behövde hon mjöl och såg sig om.

At the next stall, she needed flour and looked around.

Det var få säckar kvar, men Liselottes inre styrka ledde henne till en lösning.

There were few sacks left, but Liselotte's inner strength led her to a solution.

"Jag kan baka åt dig i en vecka", sa Liselotte till bagaren, "om du ger mig mjöl för vintern."

"I can bake for you for a week," Liselotte said to the baker, "if you give me flour for the winter."

Bagaren log, nöjd med erbjudandet.

The baker smiled, pleased with the offer.

När hon kämpade sig vidare genom folkmassan, närmade sig marknadens slut men hennes påsar fylldes.

As she struggled further through the crowd, the market's end approached, but her bags filled up.

Den sista stationen var odlaren, och där såg hon potatisen, den sista grödan.

The final stop was the grower, and there she saw the potatoes, the last crop.

Men potatisodlaren var tvekande.

But the potato grower was hesitant.

"Jag har inte mycket kvar", sa han, "men om du kan lära mig dina örtkunskaper, kan vi hjälpa varandra."

"I don't have much left," he said, "but if you can teach me your herbal knowledge, we can help each other."

Ett ja pirrade genom kroppen och deras avtal gick igenom, utan att hon behövt överväga att ge bort sin mammas halsband, en framtida kostbarhet och familjeklenod.

A yes tingled through her body and their agreement went through, without her needing to consider giving away her mother's necklace, a future valuable and family heirloom.

När skymningen föll, hade Liselotte gjort det omöjliga.

As dusk fell, Liselotte had accomplished the impossible.

Hon hade säkrat tillräckligt med mat utan att offra sitt arv.

She had secured enough food without sacrificing her inheritance.

Hennes familj välkomnade henne hemma med öppna armar och med ny respekt.

Her family welcomed her home with open arms and newfound respect.

De erkände hennes list och skicklighet.

They acknowledged her cunning and skill.

Liselotte insåg den sanna styrkan i gemenskapen och sin egen förmåga, förbättrad av den kalla, men hoppfulla brisen som nu svepte över deras hus.

Liselotte realized the true strength in community and her own capability, enhanced by the cold yet hopeful breeze now sweeping over their house.

Vintern var nära, men nu var hon redo.

Winter was near, but now she was ready.