Det var en krispig höstdag när vi kom fram till Tekniska Museet i Stockholm.

It was a crisp autumn day when we arrived at the Tekniska Museet in Stockholm.

Luften var klar, och trädens löv prasslade under våra fötter.

The air was clear, and the leaves on the trees rustled under our feet.

Skolan hade ordnat en utflykt hit, vilket alltid var höjdpunkten på terminen.

The school had organized a trip here, which was always the highlight of the term.

Jag älskade de här stunderna.

I loved these moments.

Men jag kände också pressen av att hitta ett ämne till mitt nästa skolprojekt.

But I also felt the pressure to find a topic for my next school project.

Något som skulle göra mig speciell i lärarens ögon.

Something that would make me stand out in the teacher's eyes.

Inne i museet var det livligt.

Inside the museum, it was lively.

Svarta taveltavlor fulla av vetenskapliga formler sträckte sig högt över våra huvuden, medan vi rörde oss genom de olika utställningarna.

Blackboards full of scientific formulas stretched high above our heads as we moved through the various exhibits.

Jag stod där, funderade, försökte att inte känna mig så osäker i denna enorma värld av vetenskap och teknik.

I stood there, pondering, trying not to feel so insecure in this enormous world of science and technology.

"Elsa, vad letar du efter?"

"Elsa, what are you looking for?"

hörde jag plötsligt min klasskamrat Johan fråga.

I suddenly heard my classmate Johan ask.

Han kom upp bredvid mig, hans vanliga leende på plats.

He came up beside me, his usual smile in place.

Johan var smart.

Johan was smart.

Alla visste det.

Everyone knew it.

Men vad många inte visste var hans passion för astronomi.

But what many didn't know was his passion for astronomy.

Det hade jag sett när han hade pratat om stjärnorna, fast alltid i tysthet.

I had noticed it when he talked about the stars, though always quietly.

"Jag vet inte", svarade jag något försiktigt.

"I don't know," I answered somewhat cautiously.

"Jag behöver inspiration för mitt projekt."

"I need inspiration for my project."

Jag bestämde mig för att lämna det stora, bullriga rummet och hitta en lugnare plats.

I decided to leave the large, noisy room and find a quieter place.

Det fanns en del av museet som inte var så överfullt.

There was a part of the museum that wasn't so crowded.

Med ett leende följde Johan efter mig.

Smiling, Johan followed me.

Plötsligt hittade vi ett hörn av museet som nästan var gömt.

Suddenly, we found a corner of the museum that was almost hidden.

Det var ett rum tillägnat obskyra rymdprojekt.

It was a room dedicated to obscure space projects.

Displayerna var dammiga och åsidosatta, men de glittrade av historia och upptäckter.

The displays were dusty and overlooked, but they sparkled with history and discoveries.

Jag såg hur Johans ögon lyste upp.

I saw how Johan's eyes lit up.

"Har du någonsin sett något sådant här?"

"Have you ever seen anything like this?"

frågade han entusiastiskt.

he asked enthusiastically.

Han började förklara projekten, hans röst fylld med äkta passion och glädje.

He began explaining the projects, his voice filled with genuine passion and joy.

I det ögonblicket såg jag en annan sida av Johan, och jag blev inspirerad.

In that moment, I saw another side of Johan, and I was inspired.

Vi stannade där länge, glömde tid och rum.

We stayed there a long time, losing track of time and space.

Johans berättelser om rymdforskning och de anonyma hjältar som hade bidragit till dessa projekt fick mig att inse att här kanske, fanns det något nytt.

Johan's stories about space research and the anonymous heroes who contributed to these projects made me realize that perhaps here, there was something new.

Tillbaka i skolan fylldes jag av en ny typ av självförtroende.

Back at school, I was filled with a new kind of confidence.

Jag visste att jag hade hittat mitt projekt.

I knew I had found my project.

Det skulle handla om de dolda hjältarna i rymdforskning.

It would be about the unsung heroes of space research.

Johan hade visat mig att det är okej att ha dolda passioner, och att ibland kan de leda oss till oväntade och fantastiska platser.

Johan had shown me that it's okay to have hidden passions, and that sometimes they can lead us to unexpected and fantastic places.

Med denna nya insikt kände jag mig mer självsäker.

With this new insight, I felt more confident.

Och i den processen hade vi båda funnit något: jag min röst och Johan modet att visa sin sanna.

And in the process, we had both found something: I found my voice and Johan the courage to show his true self.

Utanför museet svepte den kalla vinden återigen runt oss, ett tecken på att den kalla säsongen höll på att börja.

Outside the museum, the cold wind swept around us again, a sign that the cold season was about to begin.

Men i våra hjärtan var vi varma, fyllda av hopp och nyfikenhet.

But in our hearts, we were warm, filled with hope and curiosity.

En skolsal fylld av möjligheter väntade, och vi var redo att ta oss an den.

A classroom full of possibilities awaited, and we were ready to take it on.