Lena kände sig aldrig ensam i livet.

Lena never felt alone in life.

Men denna dag, på Stockholm Arlanda International Airport, var ett undantag.

But this day, at Stockholm Arlanda International Airport, was an exception.

Med stressen i kroppen rörde hon sig snabbt genom den livliga terminalen.

With stress in her body, she moved quickly through the bustling terminal.

Det var Alla helgons dag, och många reste för att träffa familj och vänner.

It was All Saints' Day, and many were traveling to meet family and friends.

Flygplatsen var full av människor, deras röster blandade sig med ljudet av rullväskor på golvet.

The airport was full of people, their voices blending with the sound of rolling suitcases on the floor.

Lena höll hårt i sin väska, hennes ögon fast beslutna att hitta rätt gate.

Lena held her bag tightly, her eyes determined to find the right gate.

Hennes älskade mormor i Göteborg låg sjuk, och Lena visste att tiden var knapp.

Her beloved grandmother in Gothenburg was sick, and Lena knew that time was running out.

Det var viktigt för henne att ta farväl, att hålla mormors hand en sista gång innan det var för sent.

It was important for her to say goodbye, to hold her grandmother's hand one last time before it was too late.

Kylan från det klara höstvädret sipprade in genom de stora glasfönstren, och utanför virvlade löven i guld och rött.

The cold from the clear autumn weather seeped in through the large glass windows, and outside, the leaves swirled in gold and red.

Men Lena märkte inte höstens skönhet.

But Lena did not notice the beauty of autumn.

Hennes inre storm av oro tog över.

Her inner storm of worry took over.

"Flyget är snart," tänkte hon.

"The flight is soon," she thought.

"Jag måste hinna."

"I have to make it."

När Lena nådde gaten såg hon en lång kö.

When Lena reached the gate, she saw a long queue.

Hon närmade sig personalen med blicken fylld av hopp.

She approached the staff with hope-filled eyes.

"Jag måste åka till Göteborg," sa hon snabbt.

"I have to go to Gothenburg," she said quickly.

"Min mormor är sjuk.

"My grandmother is sick.

Snälla, jag ber er."

Please, I'm begging you."

Mannen bakom disken bläddrade genom skärmen.

The man behind the desk scrolled through the screen.

"Tyvärr," svarade han, "flyget är överbokat.

"Unfortunately," he replied, "the flight is overbooked.

Vi har inte fler bekräftade platser."

We have no more confirmed seats."

Lena kände hur tomheten grep tag om henne.

Lena felt the emptiness grip her.

Besvikelsen var tung, men hon kunde inte ge upp.

The disappointment was heavy, but she couldn't give up.

Hon övervägde sina alternativ.

She considered her options.

Hon kunde försöka hitta en plats hos ett annat bolag, men det var en risk.

She could try to find a seat with another airline, but it was a risk.

Hon kanske inte skulle hinna i tid.

She might not make it in time.

Lena tjatade en gång till.

Lena pleaded once more.

"Snälla, jag behöver verkligen en plats."

"Please, I really need a seat."

Där, precis då hon skulle överväga andra möjligheter, ropade kvinnan vid mikrofonen hennes namn.

There, just as she was about to consider other possibilities, the woman at the microphone called her name.

Ett glimmer av hopp tändes inom Lena.

A glimmer of hope ignited within Lena.

"Vi har en plats!

"We have a seat!

Du kan åka."

You can go."

Lena drog en djup suck av lättnad, tårar av tacksamhet fyllde hennes ögon.

Lena let out a deep sigh of relief, tears of gratitude filling her eyes.

Hon upptäckte att ibland är mirakel bara ett namn bort.

She realized that sometimes miracles are just a name away.

Hon steg ombord på planet, med en ny beslutsamhet att inte låta något förbli osagt.

She boarded the plane with a newfound determination not to leave anything unsaid.

När Lena anlände till Göteborg rusade hon genom folkmassan, med bara ett mål i sina tankar.

When Lena arrived in Gothenburg, she rushed through the crowd, with only one goal in her mind.

Hon måste hinna.

She must make it.

På sjukhuset fann hon sin mormor, vars ögon lyste svagt vid synen av sitt barnbarn.

At the hospital, she found her grandmother, whose eyes glowed faintly at the sight of her granddaughter.

Lena tog hennes hand och kände värmen sprida sig i sitt hjärta.

Lena took her hand and felt the warmth spread in her heart.

De sista orden som inte sagts tidigare, fann äntligen sin väg över läpparna "Jag älskar dig, mormor."

The last words that had not been said before finally found their way across her lips, "I love you, grandma."

Lena lärde sig denna dag hur viktigt det är att inte vänta.

Lena learned that day how important it is not to wait.

Att säga det som behöver sägas när det är möjligt.

To say what needs to be said when it's possible.

Med mormors hand i sin och ett hjärta fyllt av både sorg och kärlek, lovade Lena att alltid hålla kontakten med de hon älskar.

With her grandmother's hand in hers and a heart filled with both sorrow and love, Lena promised to always keep in touch with those she loves.

Hon visste nu vikten av att omfamna nuet, att aldrig ta möjligheter för givet.

She now knew the importance of embracing the present, of never taking opportunities for granted.

Lena hade kommit i tid, och det var allt som betydde något.

Lena had made it in time, and that was all that mattered.