Gamla Stan, Stockholm.

Gamla Stan, Stockholm.

De smala stengatorna bär på historier från århundraden.

The narrow stone streets carry stories from centuries past.

Husen är färgglada, och löven på träden glöder i höstens olika nyanser.

The houses are colorful, and the leaves on the trees glow in the various shades of autumn.

Det är Alla helgons dag, och doft av ljus fyller luften.

It is Alla helgons dag, and the scent of candles fills the air.

Elin vandrar långsamt genom Gamla Stan.

Elin walks slowly through Gamla Stan.

Hon är på väg till sitt barndomshem.

She is on her way to her childhood home.

Huset där hon växte upp med sin familj.

The house where she grew up with her family.

Snart ska det säljas, och tanken skaver i hjärtat.

Soon it will be sold, and the thought gnaws at her heart.

Hennes familj tycker att det är för gammalt.

Her family thinks it is too old.

Dags att gå vidare.

Time to move on.

Men för Elin är det något annat.

But for Elin, it is something else.

Det är minnen och kärlek.

It is memories and love.

När hon når huset, lyfter hon handen och trycker försiktigt på dörrklockan.

When she reaches the house, she raises her hand and gently presses the doorbell.

Hennes bror Jonas öppnar och ler mot henne.

Her brother Jonas opens and smiles at her.

"Hej," säger han.

"Hi," he says.

"Anna är i köket och förbereder middag."

"Anna is in the kitchen preparing dinner."

Elin kliver in och andas in doften av nybakat bröd.

Elin steps in and inhales the scent of freshly baked bread.

Värmen från köket och Annas skratt möter henne.

The warmth from the kitchen and Anna's laughter greet her.

Men trots värmen känner hon en kyla från tanken att detta snart ska försvinna.

But despite the warmth, she feels a chill from the thought that this will soon disappear.

De sätter sig i vardagsrummet efter middagen.

They sit in the living room after dinner.

Elin känner hjärtat bulta snabbare.

Elin feels her heart pound faster.

Hon måste prata med dem.

She has to talk to them.

"Jag vet att ni vill sälja," börjar hon försiktigt.

"I know you want to sell," she begins cautiously.

"Men detta hus betyder så mycket."

"But this house means so much."

Jonas suckar, och Anna nickar förstående men bestämt.

Jonas sighs, and Anna nods understandingly but firmly.

"Vi har alla våra liv nu," säger Anna.

"We all have our lives now," says Anna.

"Vi bor inte här längre."

"We don't live here anymore."

Elin drar ett djupt andetag och går bort till bokhyllan.

Elin takes a deep breath and goes over to the bookshelf.

Hon plockar fram en dammig låda fylld med gamla fotografier.

She retrieves a dusty box filled with old photographs.

En bild av dem som barn på julafton, en annan på deras första skoldag.

A picture of them as children on Christmas Eve, another on their first day of school.

Tårar bränner bakom hennes ögon.

Tears burn behind her eyes.

"Det är inte bara ett hus," säger Elin mjukt.

"It's not just a house," Elin says softly.

"Det är en del av våra liv."

"It's a part of our lives."

Hennes ord fyller rummet och en tystnad lägger sig.

Her words fill the room, and silence settles.

Jonas och Anna ser på bilderna med nya ögon.

Jonas and Anna look at the pictures with new eyes.

Sedan säger Jonas plötsligt, "Kanske kan vi behålla en del av det.

Then suddenly Jonas says, "Maybe we can keep part of it.

Som en plats för oss alla när vi vill minnas."

As a place for all of us when we want to remember."

Elin ser upp, överraskad.

Elin looks up, surprised.

Hon känner hopp inom sig.

She feels hope within her.

Anna ler smått och lägger en hand på Elins axel.

Anna smiles slightly and places a hand on Elin's shoulder.

"Det kan vi nog ordna."

"We can probably arrange that."

Där, i det lilla rummet fyllt av minnen, når de en överenskommelse.

There, in the small room filled with memories, they reach an agreement.

Huset kan delas, så att familjen kan ha en plats att samlas, även om nya ägare tar över resten.

The house can be divided so that the family can have a place to gather, even if new owners take over the rest.

Utanför skymmer det, och de första stjärnorna syns svagt på himlen.

Outside, dusk is falling, and the first stars faintly appear in the sky.

Elin andas lättat ut.

Elin exhales in relief.

Hon vet att framtiden är osäker, men minnena, de kommer att finnas kvar hos dem alla.

She knows the future is uncertain, but the memories, they will remain with all of them.

Och hon förstår nu att det är vad som verkligen betyder något.

And now she understands that is what truly matters.