Lars satt på en stol i det vita rummet.

Lars sat on a chair in the white room.

Det var en höstdag, och genom de små, gallerförsedda fönstren kunde han se de gula och röda löven falla från träden.

It was an autumn day, and through the small, barred windows, he could see the yellow and red leaves falling from the trees.

Ett stilla sus från löven blandades med de avlägsna samtalen från vårdpersonalen.

A gentle rustle from the leaves mixed with the distant conversations of the care staff.

Den senaste tiden hade varit svår för Lars.

Lately, it had been tough for Lars.

Han kände sig förlorad och ensam.

He felt lost and alone.

Men idag var annorlunda.

But today was different.

Idag hade han bestämt sig för att tala med Karin.

Today he had decided to speak with Karin.

Karin var hans favoritnurse.

Karin was his favorite nurse.

Hennes röst var lugn och hennes ögon var alltid fulla av förståelse.

Her voice was calm, and her eyes were always full of understanding.

När hon kom in i rummet, log hon mot honom.

When she came into the room, she smiled at him.

"Hej Lars," sade hon vänligt.

"Hi, Lars," she said kindly.

"Hur känner du dig idag?

"How are you feeling today?"

"Lars tvekade först, men sedan bestämde han sig för att prata.

Lars hesitated at first, but then he decided to talk.

"Jag.

"I...

jag känner mig förvirrad," började han.

I feel confused," he began.

"Allt är som en stor dimma.

"Everything is like a big fog."

"Karin nickade.

Karin nodded.

"Det är okej att känna så.

"It's okay to feel that way.

Vill du berätta mer för mig?

Would you like to tell me more?"

"Lars tog ett djupt andetag och började berätta om en dröm han hade haft.

Lars took a deep breath and began to talk about a dream he had had.

En dröm om sin barndom.

A dream about his childhood.

Han stod på en äng, omgiven av blommor.

He stood in a meadow, surrounded by flowers.

Hans bror Olof lekte vid hans sida.

His brother Olof played by his side.

Det var en tid när allt kändes enkelt och rätt.

It was a time when everything felt simple and right.

"Jag tror jag tappade bort mig någonstans efter det," sade Lars tyst.

"I think I lost myself somewhere after that," said Lars quietly.

Karin log uppmuntrande.

Karin smiled encouragingly.

"Det låter som en viktig insikt.

"That sounds like an important insight.

Det är ett stort steg att förstå vad du känner.

It's a big step to understand what you feel."

"Under tiden satt Olof i väntrummet.

Meanwhile, Olof sat in the waiting room.

Han hade alltid varit skeptisk till Lars vistelse på psykiatrin.

He had always been skeptical about Lars's stay in psychiatry.

Han förstod inte hur detta kunde hjälpa.

He didn't understand how this could help.

Men i takt med att dagarna gick, såg han små förändringar i Lars.

But as the days went by, he saw small changes in Lars.

Han såg hur Karin och de andra skötte om honom.

He saw how Karin and the others took care of him.

Han började känna sig lite mer hoppfull.

He began to feel a little more hopeful.

Efter sitt samtal med Karin kände Lars något för första gången på länge — en känsla av hopp.

After his conversation with Karin, Lars felt something for the first time in a long while—a sense of hope.

Han visste att det inte skulle bli lätt, men han kände sig redo att kämpa.

He knew it wouldn't be easy, but he felt ready to fight.

När Olof kom in för att hälsa på Lars, såg han ett leende på sin brors ansikte.

When Olof came in to visit Lars, he saw a smile on his brother's face.

Ett leende han inte hade sett på länge.

A smile he hadn't seen in a long while.

"Hur går det?

"How's it going?"

" frågade han försiktigt.

he asked cautiously.

"Det känns som att jag börjar hitta tillbaka till mig själv," svarade Lars med en svag men äkta glädje.

"It feels like I'm starting to find my way back to myself," Lars replied with a faint but genuine happiness.

Olof kände en våg av lättnad.

Olof felt a wave of relief.

"Jag tror på dig, Lars," sade han varmt.

"I believe in you, Lars," he said warmly.

"Vi ska klara det här tillsammans.

"We'll get through this together."

"Lars kände hur värmen från Olofs ord spred sig i honom.

Lars felt how the warmth from Olof's words spread through him.

Han visste att med hjälp från Karin och stöd från Olof, skulle han klara av att hitta tillbaka till sig själv.

He knew that with help from Karin and support from Olof, he would manage to find his way back to himself.

När solen gick ner bakom träden utanför, kände sig Lars lite mer hel, mer tillfreds.

As the sun set behind the trees outside, Lars felt a bit more whole, more at peace.

Och i den tysta höstkvällen, med Karin, Olof och de fallande löven som sällskap, visste Lars att han inte längre var ensam.

And in the quiet autumn evening, with Karin, Olof, and the falling leaves as companions, Lars knew he was no longer alone.

Han var på väg tillbaka.

He was on his way back.