Det var en sval höstkväll i Gamla Stan.

It was a cool autumn evening in Gamla Stan.

Gatorna var fyllda av ett mjukt ljus från gamla gatlampor.

The streets were filled with a soft light from old street lamps.

Löven prasslade under fötterna, och den kyliga luften förde med sig doften av brända kastanjer från en närliggande kiosk.

The leaves rustled underfoot, and the chilly air carried the scent of roasted chestnuts from a nearby kiosk.

Lina stod vid Stortorget, där hon ofta brukade känna sig hemma.

Lina stood at Stortorget, where she often felt at home.

Men denna gång kände hon sig avskild.

But this time she felt detached.

Det var något inom henne som förändrats sedan hon fått veta om sin sjukdom, SAD - en säsongsbunden depression.

Something within her had changed since she learned about her illness, SAD - a seasonal depression.

De skiftande årstiderna hade alltid fascinerat henne.

The changing seasons had always fascinated her.

Men nu kändes hösten tung och dyster.

But now autumn felt heavy and bleak.

Oskar stod bredvid henne.

Oskar stood next to her.

Han höll hennes hand och försökte ge sitt stöd.

He held her hand and tried to offer his support.

"Vill du gå runt?"

"Do you want to walk around?"

frågade han mjukt.

he asked gently.

Lina nickade men kände hur ingenting i omgivningen kunde lyfta hennes humör.

Lina nodded but felt how nothing in the surroundings could lift her mood.

Hon hade hoppats att det välbekanta kvarteret skulle ge henne tröst.

She had hoped that the familiar neighborhood would bring her comfort.

De promenerade utan ett bestämt mål tills de såg Emil.

They walked without a specific goal until they saw Emil.

Han hade precis kommit tillbaka från sina resor och hans energi var smittsam.

He had just returned from his travels, and his energy was infectious.

Emil log brett när han såg dem och sa: "Åh, jag älskar denna stad, särskilt nu med alla färger!"

Emil smiled broadly when he saw them and said, "Oh, I love this city, especially now with all the colors!"

Linas hjärta kändes lite lättare.

Lina's heart felt a little lighter.

Kanske var det Emil som kunde erbjuda henne det perspektiv hon behövde.

Maybe it was Emil who could offer her the perspective she needed.

De bestämde sig för att ta en promenad tillsammans genom de smala gränderna.

They decided to take a walk together through the narrow alleys.

Emil pratade om sina resor, och hans berättelser fyllde luften med liv.

Emil talked about his travels, and his stories filled the air with life.

De passerade de gamla kyrkorna och påminde sig om dess historia.

They passed the old churches and were reminded of their history.

Plötsligt ställde Emil frågan som Lina fruktat: "Hur mår du, egentligen?"

Suddenly Emil asked the question Lina feared: "How are you, really?"

Orden var enkla, men där låg en omsorg i rösten.

The words were simple, but there was care in his voice.

Lina tystnade först men insåg sedan att detta var hennes chans att öppna upp.

Lina was silent at first but then realized that this was her chance to open up.

"Jag känner mig fast," erkände hon.

"I feel stuck," she admitted.

"Hösten brukade vara min favorit, men nu...känns allt så annorlunda."

"Autumn used to be my favorite, but now... everything feels so different."

Emil nickade och delade en historia om en gång då han kände sig vilse i ett annat land.

Emil nodded and shared a story about a time when he felt lost in another country.

Han beskrev hur han, genom att hitta små saker att glädjas åt, började känna sig hemma igen.

He described how, by finding small things to enjoy, he began to feel at home again.

Lina lyssnade noga.

Lina listened carefully.

Det fanns en trygghet i Emils ord.

There was a comfort in Emil's words.

När de tillbaka nådde Stortorget igen, kände Lina sig annorlunda.

When they returned to Stortorget again, Lina felt different.

Gamla Stan verkade mer levande.

Gamla Stan seemed more alive.

Hon insåg, med hjälp av sina vänner, att hon inte behövde kämpa ensam.

She realized, with the help of her friends, that she didn't have to struggle alone.

Med stödet från Oskar och Emils friska perspektiv, kunde hon lära sig att hantera sin sjukdom och uppskatta de små, vackra ögonblicken omkring henne.

With the support of Oskar and Emil's fresh perspective, she could learn to manage her illness and appreciate the small, beautiful moments around her.

Kvällens kyla bet i kinderna, men nu svepte en värme i hennes hjärta.

The evening's cold bit at her cheeks, but now a warmth swept through her heart.

Hösten i Gamla Stan var fortfarande densamma, men nu visste Lina hur hon kunde möta den.

Autumn in Gamla Stan was still the same, but now Lina knew how she could face it.

Det fanns alltid en annan dag, en annan promenad, och nya stunder att dela med dem hon älskade.

There was always another day, another walk, and new moments to share with those she loved.

Och med tiden, kanske hösten skulle kännas som en vän istället för en fiende.

And with time, perhaps autumn would feel like a friend instead of an enemy.