Riddarna under de gamla broarna i Gamla Stan såg Elin, Lars och Maja promenera.

The knights under the old bridges in Gamla Stan saw Elin, Lars, and Maja walking.

Höstens klarhet och de färgglada löven knastrade mjukt under deras steg.

The clarity of autumn and the colorful leaves crunched softly under their steps.

Elin försökte hålla sitt leende ljust, men något tyngde hennes hjärta.

Elin tried to keep her smile bright, but something weighed on her heart.

Elin hade planerat dagen noggrant.

Elin had planned the day carefully.

De skulle börja med en fika på ett litet café vid hörnet där doften av kanelbullar alltid lockade.

They would start with a coffee break at a little café on the corner where the scent of cinnamon buns always enticed.

Lars hjälpte Maja av med hennes kappa.

Lars helped Maja take off her coat.

Maja skrattade och pratade om resor och äventyr.

Maja laughed and talked about travels and adventures.

Lars tyckte om Maja, men Elin märkte att hans ögon ibland sökte hennes.

Lars liked Maja, but Elin noticed that his eyes sometimes sought hers.

Hon blev varm om kinderna.

Her cheeks grew warm.

Det hemliga leendet på hennes läppar förrådde mer än hon ville.

The secret smile on her lips betrayed more than she wanted.

Elin hade lärt känna Lars lång innan Maja kom in i bilden.

Elin had known Lars long before Maja came into the picture.

Men känslorna var svåra att förstå då.

But the feelings were difficult to understand then.

Nu var de klara, men komplicerade.

Now they were clear, but complicated.

Som när regn plötsligt börjar falla en solig dag.

Like when rain suddenly starts falling on a sunny day.

De tre vänterna fortsatte sin vandring genom de smala gränderna, medan vinden lekte med deras hår.

The three friends continued their walk through the narrow alleys, while the wind played with their hair.

Som alltid pratade Maja och Lars om framtiden och drömmarna.

As always, Maja and Lars talked about the future and dreams.

Deras röster blev mjuka som viskningar i det stilla höstmolnet.

Their voices became soft like whispers in the still autumn cloud.

Elin gick tystare, men hon log.

Elin walked more quietly, but she smiled.

Hon älskade sina vänner.

She loved her friends.

Men en känsla av oro gnagde i henne.

But a feeling of unease gnawed at her.

Om hon berättade om sina känslor för Lars, vad skulle hända med deras vänskap?

If she told about her feelings for Lars, what would happen to their friendship?

Tanken på att förlora Maja gjorde henne osäker.

The thought of losing Maja made her uncertain.

Vid Stortorget, där stadens puls blev långsammare, stannade Elin till.

At Stortorget, where the city's pulse slowed down, Elin stopped.

Hon såg på Lars, ögonen fulla av frågor han ännu inte ställt.

She looked at Lars, her eyes full of questions he had not yet asked.

Maja hade redan traskat vidare mot den gamla fontänen.

Maja had already walked towards the old fountain.

Det verkade som det perfekta ögonblicket, men just då sköt en vindby förbi och svepte bort hennes ord.

It seemed like the perfect moment, but just then a gust of wind passed by and swept away her words.

Hon svalde och skrattade istället.

She swallowed and laughed instead.

Efter en stunds promenad vände sig Maja om.

After a while of walking, Maja turned around.

"Elin, du är ovanligt tyst idag," sa hon leende och kommit tillbaka till dem.

"Elin, you are unusually quiet today," she said with a smile as she came back to them.

Maja tog hennes hand och gav den ett litet tryck.

Maja took her hand and gave it a small squeeze.

"Berätta vad som pågår."

"Tell me what's going on."

Elin log, men hennes hjärta bultade snabbt.

Elin smiled, but her heart pounded quickly.

Hon kände sig modigare.

She felt braver.

"Maja, kan vi prata?"

"Maja, can we talk?"

frågade hon försiktigt.

she asked cautiously.

Lars, som alltid var uppmärksam, drog sig något tillbaka och lät dem få sin stund.

Lars, who was always attentive, stepped back a little and allowed them their moment.

Han förstod att Elin hade något viktigt att säga.

He understood that Elin had something important to say.

Medan Elin och Maja gick sida vid sida, passerade de en ung ekorre som samlade nötter.

As Elin and Maja walked side by side, they passed a young squirrel gathering nuts.

Elin drog lite luft in och kände styrkan av sanningens kraft inom sig.

Elin took a deep breath and felt the strength of the power of truth within her.

"Maja, jag har känslor för Lars.

"Maja, I have feelings for Lars.

Och jag är rädd för vad det kan betyda för oss alla."

And I'm afraid of what it might mean for all of us."

Maja stannade och såg länge på Elin.

Maja stopped and looked at Elin for a long time.

Luften mellan dem blev som tunn is.

The air between them became like thin ice.

Till slut, med ett varmt leende, svarade Maja: "Elin, vi löser det.

Finally, with a warm smile, Maja replied: "Elin, we will work it out.

Vår vänskap är starkare än så här."

Our friendship is stronger than this."

I den stunden, när solen bröt fram mellan molnen, kände Elin att framtiden, även om den var osäker, kunde mötas med ärliga hjärtan.

In that moment, when the sun broke through the clouds, Elin felt that the future, although uncertain, could be faced with honest hearts.

Det var en ny början, och hon kände sig lättare än höstens flygande löv.

It was a new beginning, and she felt lighter than the flying leaves of autumn.

Maja lade armen om Elins axlar, och de tre fortsatte sin promenad bland Gamla Stans gyllene gator.

Maja put her arm around Elin's shoulders, and the three continued their walk along the golden streets of Gamla Stan.