Lina stod vid ingången till Skansen och drog in den friska höstluften.

Lina stood at the entrance to Skansen and breathed in the fresh autumn air.

Löven prasslade under hennes fötter när hon gick in i museet med Oskar och Elin.

The leaves rustled under her feet as she walked into the museum with Oskar and Elin.

Himlen var täckt av ett molntäcke som spred ett mjukt, stilla ljus över de gamla byggnaderna.

The sky was covered with a blanket of clouds that spread a soft, still light over the old buildings.

"Vi borde börja vid den historiska delen," sa Oskar upprymt.

"We should start with the historical section," said Oskar excitedly.

Elin nickade och tog hans hand medan de gick mot de gamla stugorna.

Elin nodded and took his hand as they walked towards the old cottages.

Lina följde tyst efter sina vänner, med blicken dröjande över de vackra träbyggnaderna som bar på historier från en svunnen tid.

Lina silently followed her friends, her gaze lingering over the beautiful wooden buildings that held stories from a bygone era.

Efter en stunds utforskande hittade Lina en gammal bok i museets presentbutik.

After a while of exploring, Lina found an old book in the museum's gift shop.

Hon öppnade den och till sin förvåning föll ett vykort ut.

She opened it, and to her surprise, a postcard fell out.

På kortet stod det en kryptisk meddelande: "Nyckeln finns där tiden glömts."

On the card was a cryptic message: "The key is where time is forgotten."

Hennes hjärta började slå snabbare av spänning.

Her heart began to beat faster with excitement.

"Oskar, Elin, kom och titta på det här!"

"Oskar, Elin, come look at this!"

ropade hon och visade dem vykortet.

she called, showing them the postcard.

Men Oskar skrattade bara och ryckte på axlarna.

But Oskar just laughed and shrugged.

"Det är nog bara en gammal skoj," sa han.

"It's probably just an old joke," he said.

Elin nickade instämmande.

Elin nodded in agreement.

Men Lina kände något annat.

But Lina felt something different.

Det var som om vykortet svävade mellan det förgångna och nuet.

It was as if the postcard floated between the past and the present.

Hon visste att hon var tvungen att följa spåret, oavsett vad de andra trodde.

She knew she had to follow the trail, no matter what the others thought.

När museet började stänga, bestämde sig Lina för att gå till en av de förbjudna områdena.

As the museum began to close, Lina decided to go to one of the forbidden areas.

Hon kände att det fanns mer att upptäcka.

She felt there was more to discover.

Med bultande hjärta smög hon sig in i ett rum där en gammal skrivpulpet stod ensam i ett hörn.

With a pounding heart, she sneaked into a room where an old writing desk stood alone in a corner.

Hon undersökte skrivbordet noggrant och upptäckte en dold fack.

She examined the desk carefully and discovered a hidden compartment.

Där inne låg ett gammalt fotografi.

Inside, there was an old photograph.

Från bilden vakade en man med bekant ansikte, en historisk figur från Sverige som Lina hade studerat förut.

From the picture, a man with a familiar face watched over, a historical figure from Sweden that Lina had studied before.

Ansiktsdragen matchade med texten på vykortet.

The facial features matched the text on the postcard.

Häpna insåg hon att hon hade upptäckt en historisk länk hon aldrig kunde förväntat sig.

Astonished, she realized she had discovered a historical link she could never have expected.

När hon kom ut från museet, hade Oskar och Elin väntat på henne.

When she came out of the museum, Oskar and Elin were waiting for her.

Hon berättade allt, från det kryptiska meddelandet till mannen på fotografiet.

She told them everything, from the cryptic message to the man in the photograph.

Deras ögon lyste av beundran.

Their eyes shone with admiration.

"Wow, Lina," sa Elin.

"Wow, Lina," said Elin.

"Du borde få skriva om det här."

"You should write about this."

Oskar nickade och klappade henne på axeln.

Oskar nodded and patted her on the shoulder.

"Grattis, du har bevisat att du har en riktig detektivnerv."

"Congratulations, you've proven you have a real detective instinct."

Lina log stolt.

Lina smiled proudly.

För första gången ifrågasatte hon inte sin egen potential som historiker.

For the first time, she didn't question her own potential as a historian.

Hon hade hittat sin röst bland historiens viskningar, och hon visste exakt var hon hörde hemma.

She had found her voice among the whispers of history, and she knew exactly where she belonged.

När de lämnade Skansen, kände hon en ny styrka inom sig – hennes egna berättelse var precis på väg att börja.

As they left Skansen, she felt a new strength within her—their own story was just about to begin.