I Gamla Stan, den charmiga delen av Stockholm, var höstmarknaden i full gång.

In Gamla Stan, the charming part of Stockholm, the autumn market was in full swing.

De smala gatorna var fyllda med folk som ville fynda bland stånden med handgjorda varor och traditionella svenska godsaker.

The narrow streets were filled with people eager to bargain among the stalls with handmade goods and traditional Swedish delicacies.

Lukten av brända mandlar och varm glögg hängde i luften.

The scent of roasted almonds and warm glögg hung in the air.

Mitt i allt detta, i ett litet kafé med mjuka ljus från stearinljus och doften av kanel i luften, satt Albin.

Amidst all this, in a small café with soft candlelight and the aroma of cinnamon in the air, sat Albin.

Han stirrade på sin kopp kaffe och tänkte på gamla tider.

He stared at his cup of coffee and thought about old times.

Albin hade alltid trivts här.

Albin had always felt at home here.

Kaféet var en plats fylld av minnen, särskilt de med Lina.

The café was a place filled with memories, especially those with Lina.

Han hade inte sett henne på evigheter, ändå fanns hon alltid i tankarna.

He hadn't seen her in ages, yet she was always in his thoughts.

Han visste inte om han skulle våga hoppas eller om det var för sent.

He didn't know if he dared to hope or if it was too late.

Plötsligt öppnades dörren, och där stod Lina.

Suddenly, the door opened, and there stood Lina.

Hennes leende var varmt men det fanns ett stänk av överraskning i hennes ögon när hon fick syn på Albin.

Her smile was warm, but there was a hint of surprise in her eyes when she spotted Albin.

Efter en kort tvekan gick hon fram till hans bord.

After a brief hesitation, she approached his table.

"Hej Albin", sade Lina och satte sig.

"Hi Albin," said Lina and sat down.

Hennes röst var lugn, avslappnad.

Her voice was calm, relaxed.

"Hej Lina", svarade Albin och försökte dölja sitt hjärtas acceleration.

"Hi Lina," replied Albin, trying to conceal his heart's acceleration.

"Det var länge sedan."

"It's been a long time."

Lina log.

Lina smiled.

"Ja, det var det.

"Yes, it has.

Jag är glad att se dig."

I'm glad to see you."

De pratade om vädret, höstens färger och minnen från deras tid tillsammans.

They talked about the weather, the colors of fall, and memories from their time together.

Men under de lätta samtalsämnena kände Albin tyngden av det som verkligen behövde sägas.

But beneath the light conversation topics, Albin felt the weight of what truly needed to be said.

"Lina", började Albin med en osäkerhet i rösten.

"Lina," Albin began with uncertainty in his voice.

"Jag har tänkt mycket på oss.

"I've thought a lot about us.

Jag saknar...

I miss...

oss."

us."

Lina betraktade honom med tankfulla ögon.

Lina regarded him with thoughtful eyes.

Hon var tyst en stund och Albin kände att det var nu eller aldrig.

She was silent for a moment, and Albin felt that it was now or never.

"Jag gjorde misstag", fortsatte han.

"I made mistakes," he continued.

"Och jag vill att du ska veta att jag alltid har ångrat att jag lät det ta slut så."

"And I want you to know that I've always regretted letting it end that way."

Lina lyssnade, hennes leende var nu mildare, nästan sorgset.

Lina listened, her smile now gentler, almost sorrowful.

"Albin", sade hon försiktigt.

"Albin," she said cautiously.

"Jag har gått vidare.

"I've moved on.

Jag är lycklig där jag är nu.

I'm happy where I am now.

Men jag håller inte fast vid gammal smärta längre."

But I'm no longer holding onto old pain."

Albin nickade med en viss besvikelse men också insikt.

Albin nodded with a certain disappointment but also understanding.

"Jag förstår, jag vill bara säga förlåt.

"I understand, I just wanted to say sorry.

Och kanske, om möjligt, att vi kan vara vänner igen?"

And maybe, if possible, that we could be friends again?"

Lina tog hans hand.

Lina took his hand.

Kaféet omkring dem var till brädden fyllt med ljudet av marknadens glädje.

The café around them was filled to the brim with the sounds of the market's joy.

"Ja, jag skulle gilla det.

"Yes, I would like that.

Vänner är vi alltid."

Friends we are, always."

De satt där en stund till, pratade och skrattade precis som gamla vänner.

They sat there for a while longer, talking and laughing just like old friends.

Albin kände en vikt lätta från hans hjärta.

Albin felt a weight lift from his heart.

Han visste att han kunde gå vidare nu, precis som Lina hade gjort.

He knew he could move on now, just like Lina had.

När de lämnade kaféet, skildes de åt på gatan.

As they left the café, they parted ways on the street.

Höstsolen kastade långa skuggor på de gamla kullerstensgatorna.

The autumn sun cast long shadows on the old cobblestone streets.

Livet rörde sig vidare, och det gjorde de också, fri från det förflutnas kedjor, redo att omfamna sina egna nya äventyr.

Life moved on, and so did they, free from the chains of the past, ready to embrace their own new adventures.