Den gula lampan kastade ett varmt sken över vårt lilla matbord, dekorerat med löv i bronsfärger och ljus som doftade av kanel och pumpa.

The gula lamp cast a warm glow over our small dining table, decorated with leaves in bronze colors and candles scented with cinnamon and pumpkin.

Hösten hade omfamnat världen utanför, men jag kände kylan inom familjen när vi satte oss till bords.

Autumn had embraced the world outside, but I felt the chill within the family as we sat down at the table.

Elin plockade lite nervöst med sina bestick, medan Johan redan hade ett irriterat uttryck på ansiktet.

Elin fiddled nervously with her cutlery, while Johan already had an irritated expression on his face.

Jag visste att jag var orsaken bakom det.

I knew I was the cause of it.

Jag var den äldsta och förväntningarna på mig hade alltid varit höga.

I was the oldest, and the expectations for me had always been high.

Mamma och pappa var inte här, men deras förväntningar var det, som en osynlig närvaro vid bordet.

Mom and Dad were not here, but their expectations were, like an invisible presence at the table.

"Varför ser ni så allvarliga ut?"

"Why do you all look so serious?"

försökte Elin med ett svagt leende.

Elin tried with a weak smile.

Jag kunde se genom hennes leende, en mask för hennes osäkerhet.

I could see through her smile, a mask for her insecurity.

Hon spelade alltid rollen av den glada, självsäkra, men nu märkte jag något annat i hennes ögon – kanske en längtan efter att få vara sig själv, precis som jag.

She always played the role of the happy, confident one, but now I noticed something else in her eyes—perhaps a longing to be herself, just like I did.

Jag tog ett djupt andetag och bröt tystnaden.

I took a deep breath and broke the silence.

"Jag måste prata med er," sa jag.

"I need to talk to you all," I said.

Johan skrattade kort, men det var inte ett glatt ljud.

Johan laughed shortly, but it was not a happy sound.

"Säg inte att du ska flytta," hävde han ur sig.

"Don't tell me you're moving out," he blurted out.

"Försöker du lämna oss, Lars?"

"Are you trying to leave us, Lars?"

Elin såg förvirrad och orolig ut.

Elin looked confused and worried.

Jag kände att en knut i magen började dra åt.

I felt a knot in my stomach begin to tighten.

"Jag vill leva mitt eget liv," svarade jag och kände mig lugnare än väntat.

"I want to live my own life," I replied, feeling calmer than expected.

"Jag vill inte fly, men jag vill göra saker på mitt eget sätt."

"I don't want to run away, but I want to do things my own way."

Johan stirrade på mig, ilskan i hans ögon ersattes gradvis av något mer sårbart.

Johan stared at me, the anger in his eyes gradually replaced by something more vulnerable.

"Du har alltid varit den perfekta," sa han.

"You have always been the perfect one," he said.

"Hur tror du det känns för oss andra?"

"How do you think it feels for the rest of us?"

Elin lade handen på Johans arm.

Elin placed her hand on Johan's arm.

"Vi vill bara att alla ska ha det bra," sa hon försiktigt.

"We just want everyone to be okay," she said cautiously.

Argumenten flög fram och tillbaka, orden krockade som löv i blåsten.

Arguments flew back and forth, the words clashed like leaves in the wind.

Men ju mer vi pratade, desto mer insåg vi vad som dolt sig under ytan.

But the more we talked, the more we realized what had been hidden beneath the surface.

Jag förstod att Johan inte var arg på mig, utan på känslan av att hela sitt liv jämföras.

I understood that Johan wasn't angry at me, but at the feeling of being compared all his life.

Och Elin, hon behövde veta att hon också var värdefull, oavsett hur mina livsval såg ut.

And Elin, she needed to know that she was valuable too, no matter how my life choices looked.

Till slut lugnade vi ner oss.

Eventually, we calmed down.

Vi blev tysta, fastän inte den obekväma tystnaden, utan en lugnande.

We fell silent, though not the uncomfortable silence, but a soothing one.

"Låt oss stödja varandra," föreslog jag.

"Let's support each other," I suggested.

"Vi är olika, men vi är samma familj."

"We are different, but we are the same family."

Johan nickade och Elin log, ett leende som kändes äkta den här gången.

Johan nodded and Elin smiled, a smile that felt genuine this time.

Vi kanske inte hade alla lösningar, men vi hade valt att förstå och respektera.

We might not have all the solutions, but we had chosen to understand and respect.

Det räckte för nu.

That was enough for now.

Middagstodooften dröjde kvar när vi reste oss från bordet.

The scent of dinner lingered as we rose from the table.

Det var något nytt i luften – kanske en känsla av hopp eller en gemensam ny början.

There was something new in the air—perhaps a sense of hope or a shared new beginning.

Vi hade konfronterat våra hemligheter och det kanske inte löste allt, men det förändrade oss ändå.

We had confronted our secrets and it might not have solved everything, but it changed us nonetheless.

Och kanske var det mer än vi någonsin vågat hoppas på.

And maybe that was more than we had ever dared to hope for.