Hösten hade svept in över Skåne.

The autumn had swept over Skåne.

Löv i guld och rött krispade under fötterna när Elina och Viggo gick uppför den lilla kullen mot Ales Stenar.

Leaves of gold and red crunched underfoot as Elina and Viggo walked up the small hill towards Ales Stenar.

Vinden från Östersjön var kall och fräsch.

The wind from the Östersjön was cold and fresh.

Elina kände sig hemma bland dessa mäktiga stenblock.

Elina felt at home among these mighty stone blocks.

De hade stått här i tusentals år, tittat ut över havet och bevakat hemligheter ingen riktigt förstod.

They had stood here for thousands of years, overlooking the sea and guarding secrets that no one really understood.

"Tror du verkligen på detta?"

"Do you really believe in this?"

frågade Viggo medan han balanserade sin anteckningsbok mot spolande vinden.

Viggo asked as he balanced his notebook against the whipping wind.

Han var här för ett uppdrag från sin tidning i Stockholm.

He was here for an assignment from his newspaper in Stockholm.

Hans intention var att avslöja myten om ljusen, något han ansåg var resultatet av folks godtrohet.

His intention was to debunk the myth of the lights, something he considered the result of people's gullibility.

Elina log lite hemlighetsfullt.

Elina smiled a little mysteriously.

"Du måste se det för att förstå," svarade hon.

"You have to see it to understand," she replied.

"Det är inte alltid allt kan förklaras."

"Not everything can always be explained."

Viggo skakade på huvudet men följde henne ändå.

Viggo shook his head but followed her nonetheless.

De närmade sig den ring av stenar som bildar skeppet.

They approached the circle of stones forming the ship.

Solen gick ner vid horisonten och folkmassan runt omkring dem började öka.

The sun was setting on the horizon and the crowd around them began to grow.

Det var Mabon, höstdagjämningen.

It was Mabon, the autumn equinox.

Ryktet sa att på den natten skulle stenar lysa av sig själva, dra till sig nyfikna själar från hela landet.

The rumor said that on this night, the stones would glow by themselves, attracting curious souls from across the country.

"När börjar det?"

"When does it start?"

frågade Viggo.

Viggo asked.

"Inte länge nu," svarade Elina och tittade mot den mörknande himlen.

"Not long now," replied Elina, looking up at the darkening sky.

Trots att Viggo var skeptisk, kände hon en förväntan i luften.

Even though Viggo was skeptical, she felt an anticipation in the air.

Så, precis när mörkret helt invaderade, började ett mjukt skimrande ljus att glittra runt stenarna.

Then, just as darkness fully invaded, a soft shimmering light began to glisten around the stones.

Det började i ett hörn av skeppet och spred sig sedan, som ett oändligt pärlband av ljus.

It started in one corner of the ship and then spread like an endless string of pearls.

Elina drog efter andan; det var alltid lika magiskt.

Elina gasped; it was always just as magical.

Viggo stirrade med stora ögon.

Viggo stared with wide eyes.

Han försökte hitta en förklaring.

He tried to find an explanation.

"Kanske reflekterar de ljus från något," mumlade han, men hans röster lät osäker.

"Maybe they reflect light from something," he mumbled, but his voice sounded uncertain.

Elina kunde se hur ljusen påverkade honom.

Elina could see how the lights affected him.

Han kanske inte trodde på magi, men ljusens skönhet kunde inte förnekas.

He might not believe in magic, but the beauty of the lights could not be denied.

När tiden gick började ljusen sakta att blekna.

As time passed, the lights began to slowly fade.

Folket runt omkring började röra sig, fortfarande fyllda av den fascinerande upplevelsen.

The people around started to move, still filled with the fascinating experience.

Viggo stod kvar bredvid Elina.

Viggo remained standing next to Elina.

"Jag kanske inte förstår," sa han.

"I might not understand," he said.

"Men jag kan erkänna att det var... något speciellt."

"But I can admit that it was... something special."

Elina nickade.

Elina nodded.

"Ibland är det okej att inte veta allt.

"Sometimes it's okay not to know everything.

Att bara uppleva."

Just to experience."

De vände sig om för att gå tillbaka nerför kullen.

They turned to walk back down the hill.

Viggo stoppade anteckningsboken i fickan och log mot Elina.

Viggo put the notebook in his pocket and smiled at Elina.

Hon hade lärt honom något viktigt den kvällen.

She had taught him something important that evening.

"Jag tror jag har en annan artikel att skriva," sa han.

"I think I have a different article to write," he said.

Elina skrattade, och de gick tillsammans i den stilla höstnatten, alla frågor och svar vilande under stjärnhimlen.

Elina laughed, and they walked together in the still autumn night, all questions and answers resting under the starry sky.