Hösten kastade sina gyllene löv över staden, och solen sken med ett milt ljus genom sjukhusfönstren.

Autumn cast its golden leaves over the city, and the sun shone with a mild light through the hospital windows.

Luften utanför var krispig och fylld av doften av friska löv, en påminnelse om att det var dags för Mabon, höstsabbaten.

The air outside was crisp and filled with the scent of fresh leaves, a reminder that it was time for Mabon, the autumn sabbat.

Inne i sjukhusrummet låg Elsa, en patient nyss återhämtad från en svår sjukdom.

Inside the hospital room, Elsa lay, a patient just recovering from a serious illness.

Hon låg i sängen och tittade ut på de dansande löven, försjunken i sina tankar.

She lay in bed watching the dancing leaves, absorbed in her thoughts.

Det var en ovanlig dag.

It was an unusual day.

Hon hade precis fått veta att hennes nya läkare var Viktor, hennes gamla barndomsvän.

She had just found out that her new doctor was Viktor, her old childhood friend.

Tankar virvlade runt i hennes huvud.

Thoughts swirled around in her head.

Hur många år hade det gått sedan de senast såg varandra?

How many years had it been since they last saw each other?

Elsa kände sig plötsligt liten och sårbar, men med ett starkt behov av att försonas med det förflutna.

Elsa suddenly felt small and vulnerable, but with a strong need to reconcile with the past.

Dörren sköts försiktigt upp och Viktor klev in i rummet.

The door was gently pushed open, and Viktor stepped into the room.

Han log artigt, klädd i sin vita rock, men Elsas hjärta sjönk.

He smiled politely, dressed in his white coat, but Elsa's heart sank.

Kom ihåg han henne?

Did he remember her?

Eller var hon bara en annan patient för honom?

Or was she just another patient to him?

Trots osäkerheten bestämde sig Elsa för att ta initiativet.

Despite the uncertainty, Elsa decided to take the initiative.

"Hej, Viktor," sa hon mjukt och såg honom i ögonen.

"Hi, Viktor," she said softly, looking him in the eyes.

Viktor stannade upp ett ögonblick, överraskad.

Viktor stopped for a moment, surprised.

En skymt av igenkänning blixtrade till i hans blick.

A flash of recognition flickered in his gaze.

Han rynkade pannan lite, sen log han igen, denna gång varmare.

He frowned a little, then smiled again, this time warmer.

"E-Elsa?

"E-Elsa?

Är det verkligen du?"

Is it really you?"

frågade han osäkert.

he asked uncertainly.

"Ja, det är jag.

"Yes, it's me.

Lång tid har gått," svarade Elsa med en suck, lättad över att han kom ihåg henne.

It's been a long time," replied Elsa with a sigh, relieved that he remembered her.

De pratade länge, och det var som om tiden rullats tillbaka.

They talked for a long time, and it was as if time had rolled back.

Viktor satte sig vid hennes sängkant, och de började dela minnen från deras barndom.

Viktor sat down at her bedside, and they began to share memories from their childhood.

Men ett tyst skugga fanns mellan dem, deras ofullständigt avslutade vänskap och de obesvarade frågor.

But there was a silent shadow between them, their incomplete friendship and unanswered questions.

"Vi tappade kontakten så plötsligt," sade Elsa och såg ner på sina händer.

"We lost touch so suddenly," said Elsa, looking down at her hands.

Hon visste inte hur hon skulle fråga vad som hände, men hon behövde försöka.

She didn't know how to ask what happened, but she needed to try.

Viktor tog ett djupt andetag.

Viktor took a deep breath.

"Jag vet.

"I know.

Jag var en dålig vän, Elsa.

I was a bad friend, Elsa.

Livet drog mig med, men jag har ofta tänkt på dig."

Life pulled me away, but I've often thought of you."

Det blev tyst ett ögonblick, vindens sus hördes genom fönstret.

There was a silent moment, the sound of the wind heard through the window.

Sedan tog Viktor hennes hand.

Then Viktor took her hand.

"Vill du träffas utanför det här stället, prata mer?

"Do you want to meet outside this place, talk more?

Jag vill verkligen reparera det vi hade."

I really want to mend what we had."

Elsa kände en våg av lättnad och hopp.

Elsa felt a wave of relief and hope.

"Ja, det vill jag gärna," svarade hon, med ett leende som nådde hela vägen till ögonen.

"Yes, I'd like that," she replied, with a smile that reached all the way to her eyes.

När Viktor lämnade rummet den dagen hade något förändrats.

When Viktor left the room that day, something had changed.

Elsa kände sig lugnare, liksom befriad från en del av de tunga känslorna.

Elsa felt calmer, as if freed from some of the heavy emotions.

De beslutade att träffas igen, inte som läkare och patient, utan som gamla vänner med en gemensam historia att utforska.

They decided to meet again, not as doctor and patient, but as old friends with a shared history to explore.

Och medan ännu fler löv föll utanför, reflekterade båda över vikten av balans - mellan yrkesliv och personliga relationer, mellan det förflutna och nuet.

And as even more leaves fell outside, both reflected on the importance of balance—between professional life and personal relationships, between the past and the present.

Det var Mabon, en tid för balans och reflektion, och det kändes rätt.

It was Mabon, a time for balance and reflection, and it felt right.