Erik satt vid det gamla träbordet i studentrum 302 på Uppsala universitet.

Erik sat at the old wooden table in dorm room 302 at Uppsala universitet.

Rummet var fullt av liv, med böcker och anteckningar spridda över hela bordet.

The room was full of life, with books and notes scattered all over the table.

Utanför fönstret dansade höstlöven i vinden, en påminnelse om att terminen var i full gång.

Outside the window, the autumn leaves danced in the wind, a reminder that the semester was in full swing.

Erik suckade djupt.

Erik sighed deeply.

Tankarna på gruppens presentation gjorde honom nervös.

The thoughts of the group's presentation made him nervous.

Han kastade en blick mot Astrid, som självklart hade tagit ledningen i projektet.

He glanced over at Astrid, who had naturally taken the lead in the project.

Hon rörde sig självsäkert runt rummet, gav instruktioner och försäkrade sig om att allt var i ordning.

She moved confidently around the room, giving instructions and making sure that everything was in order.

Ingrid satt tyst i ett hörn och rättade sina anteckningar med precision.

Ingrid sat silently in a corner, correcting her notes with precision.

Erik skakade på huvudet och försökte läsa sina papper igen.

Erik shook his head and tried to read his papers again.

Men orden verkade inte riktigt fastna.

But the words didn’t seem to stick.

Han var rädd för att hans rädsla skulle hindra gruppen.

He was afraid that his fear would hinder the group.

Astrid tittade upp från sina papper och såg på Erik.

Astrid looked up from her papers and looked at Erik.

"Klarar du av det här, Erik?"

"Can you handle this, Erik?"

frågade hon försiktigt, men det låg en förväntan i hennes röst.

she asked gently, but there was an expectation in her voice.

Erik visste att han måste möta sin rädsla.

Erik knew that he had to face his fear.

Han tog ett djupt andetag och sa, "Ja, jag kan ta det viktiga avsnittet.

He took a deep breath and said, "Yes, I can take the important section.

Jag ska göra mitt bästa."

I will do my best."

Astrid log brett och sa, "Vi är ett team, vi klarar det här tillsammans."

Astrid smiled broadly and said, "We are a team, we can handle this together."

Dagen för presentationen kom snabbt.

The day of the presentation came quickly.

Det var en kylig höstdag, förbättrad av den nervösa energin i salen.

It was a chilly autumn day, enhanced by the nervous energy in the hall.

Erik kände paniken stiga inom sig när hans tur kom att prata.

Erik felt the panic rise within him when it was his turn to speak.

Men han kom ihåg sina noter, tog ett djupt andetag och började tala.

But he remembered his notes, took a deep breath, and started to speak.

Först darrade hans röst, men med varje ord blev han starkare.

At first, his voice shook, but with each word, he grew stronger.

Han visade sina insiktsfulla poäng, och plötsligt försvann rädslan.

He presented his insightful points, and suddenly the fear disappeared.

Salen lyssnade uppmärksamt, och Astrid och Ingrid nickade uppmuntrande.

The hall listened attentively, and Astrid and Ingrid nodded encouragingly.

När presentationen var över, blev gruppen belönad med höga betyg och lovord.

When the presentation was over, the group was rewarded with high grades and praise.

Erik kände hur självsäkerhet flockade upp i honom, en ny känsla av styrka.

Erik felt confidence swell within him, a new sense of strength.

Efteråt satte de sig tillsammans i det mysiga studentrummet.

Afterward, they sat together in the cozy dorm room.

Astrid klappade Erik på ryggen och sa, "Det där var fantastiskt!

Astrid patted Erik on the back and said, "That was fantastic!

Jag visste att du kunde klara det."

I knew you could do it."

Ingrid log och tillade, "Ja, vi gjorde bra ifrån oss alla tre."

Ingrid smiled and added, "Yes, we all did well."

Erik log tillbaka mot dem.

Erik smiled back at them.

Med höstlöven fortfarande svävande utanför fönstret, insåg han att han inte längre var den osäkra Erik han en gång varit.

With the autumn leaves still floating outside the window, he realized he was no longer the uncertain Erik he once had been.

Han var redo att möta nya utmaningar, och denna gång med självförtroende.

He was ready to face new challenges, this time with confidence.