Axel hade just flyttat till Stockholm.

Axel had just moved to Stockholm.

Han bodde på en lugn gata kantad med träd.

He lived on a quiet tree-lined street.

Det var sommar och solen sken över de färgglada husen.

It was summer and the sun shone over the colorful houses.

Han kände sig ensam och ville träffa folk i grannskapet.

He felt lonely and wanted to meet people in the neighborhood.

Men Axel var blyg.

But Axel was shy.

En dag tog han sin hund på promenad.

One day, he took his dog for a walk.

Den gjorde honom sällskap och gav honom mod.

The dog kept him company and gave him courage.

Axel var en grafisk designer.

Axel was a graphic designer.

Han var van vid att arbeta ensam framför datorn.

He was used to working alone in front of the computer.

Nu ville han något mer – känna sig hemma.

Now he wanted something more – to feel at home.

På promenaden mötte han Klara.

On the walk, he met Klara.

Hon var ute med sin egen hund.

She was out with her own dog.

Klara studerade till veterinär och älskade djur.

Klara was studying to become a veterinarian and loved animals.

Plötsligt trasslade deras hundars koppel ihop sig.

Suddenly, their dog leashes got tangled together.

Axel skrattade försiktigt.

Axel laughed cautiously.

"Förlåt!

"Sorry!

Den här lilla rackaren är lite busig," sa Axel medan han tittade mot sin hund.

This little rascal is a bit mischievous," said Axel as he looked towards his dog.

Klara log.

Klara smiled.

"Inga problem.

"No problem.

Min hund är likadan!"

My dog is the same way!"

svarade hon.

she replied.

De började gå tillsammans.

They started walking together.

Axel var nervös men betämde sig för att säga något mer.

Axel was nervous but decided to say something more.

"Hur länge har du bott här?"

"How long have you lived here?"

frågade han.

he asked.

"Jag har bott här hela livet.

"I've lived here my whole life.

Det är ett trevligt område," svarade Klara.

It's a nice area," replied Klara.

"Och du, du är ny här?"

"And you, you are new here?"

"Ja, jag flyttade hit nyligen," sa Axel.

"Yes, I moved here recently," said Axel.

"Det känns ensamt ibland."

"It feels lonely sometimes."

Klara nickade förstående.

Klara nodded understandingly.

De gick tyst en stund, njöt av den varma sommarluften.

They walked quietly for a while, enjoying the warm summer air.

Efter en stund föreslog Klara: "Vill du ta en kaffe?

After a while, Klara suggested: "Do you want to have a coffee?

Vi kan sitta på kaféet här borta."

We can sit at the café over there."

Axel tvekade.

Axel hesitated.

Men chansade.

But he took a chance.

"Ja, det låter trevligt."

"Yes, that sounds nice."

På kaféet pratade de om allt möjligt.

At the café, they talked about all sorts of things.

De hade gemensamma intressen, som hundar och konst.

They had common interests, like dogs and art.

Axel kände sig lättare och mer avslappnad.

Axel felt lighter and more relaxed.

Tiden flög förbi, och snart var det dags att gå hemåt.

Time flew by, and soon it was time to head home.

Men innan de skiljdes åt, tog Klara fram sin telefon.

But before they parted, Klara took out her phone.

"Vill du byta nummer?

"Do you want to exchange numbers?

Så kan vi ta en promenad igen någon gång," sa hon.

Then we can go for a walk again sometime," she said.

Axel log stort.

Axel smiled broadly.

"Gärna," sa han och skrev in sitt nummer i Klaras telefon.

"Sure," he said and typed his number into Klara's phone.

När han gick hem igen kände Axel sig annorlunda.

When he walked home again, Axel felt different.

Han hade tagit ett steg utanför sin trygghetszon.

He had taken a step outside his comfort zone.

Och nu, kanske han hade fått en ny vän, kanske mer.

And now, maybe he had made a new friend, maybe more.

Sommarvinden svepte genom träden, och Axel visste att Stockholm skulle bli hemma för honom.

The summer wind swept through the trees, and Axel knew that Stockholm would become home to him.

Han kände sig redan mer anknuten till både staden och dess människor.

He already felt more connected to both the city and its people.