På en solig dag i ett litet kustsamhälle på Sardinien, svepte vinden mjukt över klipporna.

On a sunny day in a small coastal community on Sardinien, the wind softly swept over the cliffs.

Klipporna betade ner mot det glittrande Medelhavet.

The cliffs grazed down toward the sparkling Medelhavet.

Himlen var klarblå, men vid horisonten samlades mörka moln.

The sky was clear blue, but on the horizon, dark clouds gathered.

Elin och Sven gick hand i hand längs stigen.

Elin and Sven walked hand in hand along the path.

Det var deras sista dag på ön.

It was their last day on the island.

De hade vandrat tillsammans många gånger, men idag kändes annorlunda.

They had hiked together many times, but today felt different.

Elin kände hur tankarna snurrade.

Elin felt her thoughts spinning.

Sven log och talade om framtiden, var säker och hoppfull.

Sven smiled and talked about the future, confident and hopeful.

Inom sig bar han en liten ring, gömd.

Inside, he carried a small ring, hidden.

Plötsligt blåste vinden starkare, och molnen rullade in snabbare än väntat.

Suddenly, the wind blew stronger, and the clouds rolled in faster than expected.

Ett oväntat sommaroväder hade kommit.

An unexpected summer storm had arrived.

Regndroppar föll tungt, och vinden skakade träden.

Raindrops fell heavily, and the wind shook the trees.

Elin och Sven sökte skydd under en klippa.

Elin and Sven sought shelter under a cliff.

Stormen tvingade dem nära.

The storm forced them close.

Sven höll om Elin, och hon kände sig både trygg och osäker.

Sven held Elin, and she felt both safe and uncertain.

Hon tänkte: "Borde jag fråga honom nu?

She thought, "Should I ask him now?

Är jag redo för ett liv tillsammans?

Am I ready for a life together?"

"När stormen plötsligt lugnade ner sig, såg Sven sin chans.

When the storm suddenly calmed down, Sven saw his chance.

Han drog ut ringen och föll på knä.

He pulled out the ring and fell to one knee.

"Elin," började han, men precis då började Elin tala.

"Elin," he began, but just then, Elin started to speak.

Hennes röst låg nära tårar.

Her voice was close to tears.

"Sven, jag.

"Sven, I...

jag vet inte om jag är redo.

I don't know if I'm ready."

"Ett ögonblick stannade världen.

For a moment, the world stood still.

Men Sven tog Elins hand.

But Sven took Elin's hand.

"Jag vet att du är osäker, men jag tror på oss.

"I know you're uncertain, but I believe in us.

Tillsammans.

Together."

"De satt tysta medan stormens sista vindpustar dog ut.

They sat silently as the storm's last gusts died out.

Då såg de ut över havet, nu lugnt och solbelyst, och Elin kände något förändras.

Then they looked out over the sea, now calm and sunlit, and Elin felt something change.

Hennes tvivel skingrades i takt med molnen.

Her doubts dissipated along with the clouds.

Hon visste nu svaret.

She now knew the answer.

Hon tittade på Sven och log.

She looked at Sven and smiled.

"Jag älskar dig, Sven.

"I love you, Sven.

Ja, jag vill svara ja.

Yes, I want to say yes."

" Sven satte ringen på hennes finger, och de kramade om varandra, lättade och glada.

Sven placed the ring on her finger, and they embraced, relieved and happy.

Efter stormen var världen ny.

After the storm, the world was new.

Elin kände en inre styrka.

Elin felt an inner strength.

Hennes tvekan var borta, och hon visste att framtiden var deras att dela.

Her hesitation was gone, and she knew the future was theirs to share.

Hon såg på Sven och såg allt hon behövde.

She looked at Sven and saw everything she needed.

Sardiniens klippor, havet och vilda blommor hade blivit vittnen till en ny början.

Sardinien's cliffs, the sea, and wildflowers had become witnesses to a new beginning.