Det var mitt i sommaren, och luften utanför sjukhuset var varm och fylld med doften av grönska.

It was the middle of summer, and the air outside the hospital was warm and filled with the scent of greenery.

Men inne i den kala, sterila vänthallen kändes håglösheten tung.

But inside the bare, sterile waiting hall, the despondency felt heavy.

Johann satt på en hård plaststol och tittade med tom blick mot den vita väggen mitt emot.

Johan sat on a hard plastic chair and stared emptily at the white wall opposite.

Det gröna skenet från lysrören reflekterades i det blankslitna golvet, medan avlägsna samtal och det dämpade pipandet av maskiner fyllde bakgrunden.

The green glow from the fluorescent lights reflected on the shiny floor, while distant conversations and the muffled beeping of machines filled the background.

Johan försökte leda bort tankarna från rädslan som grep honom och tvingade sig själv att andas djupt.

Johan tried to steer his thoughts away from the fear that gripped him and forced himself to breathe deeply.

Men oron för Lena tyngde honom.

But the worry for Lena weighed on him.

Hon hade plötsligt blivit sjuk under midsommarafton, en högtid de alltid hade älskat att fira tillsammans med sina nära och kära.

She had suddenly become ill during Midsummer's Eve, a celebration they had always loved spending together with their loved ones.

Nu låg hon på operationsbordet, och Johan kunde inte göra annat än att vänta.

Now she lay on the operating table, and Johan could do nothing but wait.

Trots att han alltid hade en lugn yta kände Johan hur isande skräck snörde åt hans inre.

Even though he always maintained a calm exterior, Johan felt an icy fear tightening inside him.

Han visste att han behövde stöd, men tanken på att be Erik, Lenas bror, om hjälp gav honom också en klump i magen.

He knew he needed support, but the thought of asking Erik, Lena's brother, for help also gave him a knot in his stomach.

Deras relation hade alltid varit lite skev, som en båt som driver närmare och längre bort beroende på tidvatten.

Their relationship had always been a bit skewed, like a boat drifting closer and further away depending on the tide.

Beslutsamt plockade Johan upp mobilen och skickade ett kort meddelande till Erik.

Determined, Johan picked up his phone and sent a short message to Erik.

Den minut det tog för Erik att svara kändes som en evighet.

The minute it took for Erik to respond felt like an eternity.

När mobilen plingade till, stod Erik plötsligt där.

When the phone pinged, Erik was suddenly there.

Hans närvaro var tröstande, en stilla fyr i stormen av osäkerhet.

His presence was comforting, a quiet beacon in the storm of uncertainty.

De satt tysta tillsammans, medan minuterna tickade bort.

They sat quietly together as the minutes ticked away.

Erik frågade hur Johan mådde, och Johan bestämde sig för att inte dölja sin oro.

Erik asked how Johan was feeling, and Johan decided not to hide his worry.

"Jag önskar bara att hon ska bli bra igen," sa han och fick oväntat stöd i Eriks förstående blick.

"I just wish she'll get better," he said, and found unexpected support in Erik's understanding gaze.

Den känslan av att inte vara ensam gav honom styrka.

That feeling of not being alone gave him strength.

När läkaren till slut kom ut såg Johan spänningen i Eriks blick.

When the doctor finally came out, Johan saw the tension in Erik's eyes.

"Operationen har gått bra," sa läkaren med ett milt leende.

"The operation went well," the doctor said with a gentle smile.

En våg av lättnad sköljde över Johan, och han kände tårarna bränna i ögonen.

A wave of relief washed over Johan, and he felt tears burn in his eyes.

De var tårar av glädje, av lättnad, och av tacksamhet.

They were tears of joy, of relief, and of gratitude.

Erik klappade vänligt Johan på ryggen.

Erik gently patted Johan on the back.

Deras blickar möttes med tyst samförstånd, och de delade en stund av sanning.

Their eyes met with silent understanding, and they shared a moment of truth.

Det var en början på något nytt, en bro som byggdes över gamla missförstånd.

It was the start of something new, a bridge being built over old misunderstandings.

När de lämnade sjukhuset den kvällen, kände Johan en ny form av styrka inombords.

As they left the hospital that evening, Johan felt a new kind of strength within himself.

Han hade lärt sig att våga visa sig sårbar, och att luta sig på andra kunde vara en källa till mod.

He had learned that daring to show vulnerability and leaning on others could be a source of courage.

Sommarnatten kändes plötsligt mildare.

The summer night suddenly felt milder.

Storblommig fläder doftade i vinden, och i Johan spred sig en varsam glöd av hopp.

Large blossom elderberry scented in the wind, and a gentle glow of hope spread within Johan.

Lena skulle bli bra, och tillsammans skulle de se solen stiga över de svenska sommarängarna än en gång.

Lena would be fine, and together they would see the sun rise over the Swedish summer meadows once again.