Sven tittade ut över landskapet i Abisko National Park.

Sven looked out over the landscape in Abisko National Park.

Sommaren hade kommit, och med den, den magiska midnattsolen.

Summer had arrived, and with it, the magical midnight sun.

Det var alltid ljust, även när klockan närmade sig midnatt.

It was always light, even when the clock approached midnight.

Hans vänner, Karin och Erik, hade bjudit in honom på en vandringsresa.

His friends, Karin and Erik, had invited him on a hiking trip.

Men Sven ville vara ensam.

But Sven wanted to be alone.

Han behövde tid att tänka.

He needed time to think.

De tre hade träffats på stationen.

The three had met at the station.

Karin och Erik delade glatt mat och skrattade medan de packade.

Karin and Erik happily shared food and laughed while packing.

Sven kände sig lite utanför.

Sven felt a bit left out.

Hans tankar var någon annanstans.

His thoughts were somewhere else.

Efter en stund sa han: "Jag tänker ta en annan stig idag."

After a while, he said, "I'm thinking of taking a different path today."

Karin såg oroligt på honom.

Karin looked at him worriedly.

"Men det är en mindre känd väg," sa hon försiktigt.

"But it's a lesser-known path," she said cautiously.

Erik nickade och lade till, "Ja, vi vet inte hur säker den är."

Erik nodded and added, "Yes, we don't know how safe it is."

Sven log svagt.

Sven smiled faintly.

"Jag behöver det.

"I need it.

Behöver tid för mig själv."

I need time for myself."

Trots deras tvekan gick Sven iväg.

Despite their hesitation, Sven walked away.

Stigen han valde var smal och stenig.

The path he chose was narrow and rocky.

Men det var precis vad han behövde.

But it was exactly what he needed.

Varje steg tog honom närmare friheten från hans tunga tankar.

Each step took him closer to freedom from his heavy thoughts.

Han hade nyligen gått igenom en jobbig separation.

He had recently gone through a difficult breakup.

Tankarna snurrade runt i hans huvud.

Thoughts swirled around in his head.

"Vem är jag utan henne?"

"Who am I without her?"

undrade han tyst för sig själv.

he wondered silently to himself.

På den lilla stigen, omgiven av höga fjäll och de klara strömmarna, började han iaktta det enkla som han länge glömt fanns runt honom.

On the small path, surrounded by high mountains and the clear streams, he began to notice the simplicity he had long forgotten existed around him.

Efter flera timmar, svettig och trött, nådde han toppen av ett berg.

After several hours, sweaty and tired, he reached the top of a mountain.

Utsikten var häpnadsväckande.

The view was breathtaking.

Midnattsolen kastade ett gyllene sken över landskapet.

The midnight sun cast a golden glow over the landscape.

Luften var frisk och klar.

The air was fresh and clear.

Det var som om tiden stod still.

It was as if time stood still.

Här, på toppen, med hela världen under sig, kände Sven plötsligt lättnad.

Here, at the top, with the whole world beneath him, Sven suddenly felt relieved.

Han insåg att livet fortsätter, även efter ett uppbrott.

He realized that life goes on, even after a breakup.

För första gången på länge kände han sig lugn.

For the first time in a long while, he felt calm.

Naturen gav honom ett nytt perspektiv.

Nature gave him a new perspective.

Han såg tillbaka över stigen han hade vandrat och log.

He looked back over the path he had traveled and smiled.

"Jag är redo för framtiden," tänkte han.

"I am ready for the future," he thought.

Sven stannade kvar en stund, njöt av lugnet och den ändlösa dagen.

Sven stayed for a while, enjoying the peace and the endless day.

Han tog ett djupt andetag och startade sedan långsamt nedför berget igen, med ett nyvunnet hopp i hjärtat.

He took a deep breath and then slowly started down the mountain again, with newfound hope in his heart.

När han återvände till baslägret möttes han av Karin och Erik.

When he returned to the base camp, he was met by Karin and Erik.

De såg nervösa ut, men leendet på hans läppar lugnade dem.

They looked nervous, but the smile on his lips reassured them.

"Hur var det?"

"How was it?"

frågade Erik nyfiket.

Erik asked curiously.

Sven svarade enkelt, "Det var precis vad jag behövde."

Sven simply replied, "It was just what I needed."

Inget mer behövde sägas.

Nothing more needed to be said.

De tre vännerna satt tillsammans, och den ljusa natten omfamnade dem.

The three friends sat together, and the bright night embraced them.

Sven kände sig starkare nu, redo att möta vad som än låg framför honom.

Sven felt stronger now, ready to face whatever lay ahead.

Midnattssolen lyste ännu på himlen, och för honom var detta en ny början.

The midnight sun still shone in the sky, and for him, this was a new beginning.