Solen sken över Gamla Stans kullerstensgator när Elin och Sven klättrade av bussen.

The sun shone over the Gamla Stan cobblestone streets as Elin and Sven climbed off the bus.

De var där med sin klass på en avslutningsresa, och luften var fylld med förväntan och doften av blommor.

They were there with their class on an end-of-year trip, and the air was filled with expectation and the scent of flowers.

Det var midsommar, en tid av glädje och firande i Sverige.

It was midsummer, a time of joy and celebration in Sweden.

Elin kände pressen från de avslutande betygshemtentorna växa inom sig.

Elin felt the pressure from the final grade assignments growing within her.

Hennes sinne var fyllt av tankar om framtiden.

Her mind was filled with thoughts of the future.

Vad skulle hon göra härnäst?

What would she do next?

Skulle hon klara sig bra?

Would she succeed?

Hon ville visa alla att hon kunde lyckas.

She wanted to show everyone that she could make it.

Men idag ville hon bara försöka glömma sina bekymmer och njuta av resan.

But today, she just wanted to try to forget her worries and enjoy the trip.

Sven, hennes vän och klasskamrat, gick bredvid henne.

Sven, her friend and classmate, walked beside her.

Han hade alltid ett lugnt och avslappnat sätt.

He always had a calm and relaxed manner.

"Elin", sa han och pekade mot ett vackert dekorerat stång mitt i torget, "kom, låt oss dansa."

"Elin," he said, pointing to a beautifully decorated pole in the middle of the square, "come, let's dance."

I början tvekade Elin.

At first, Elin hesitated.

Men hon såg hur de andra i klassen samlades runt midsommarstången, skratta och dansa.

But she saw how the others in the class gathered around the midsummer pole, laughing and dancing.

Musiken spelades och människor höll varandras händer i ringar.

Music played, and people held each other's hands in circles.

Med Svens uppmuntran beslutade hon sig för att släppa sina bekymmer, om än bara för en stund.

With Sven's encouragement, she decided to let go of her worries, even if just for a moment.

Hon tog Svens hand och gick in i den dansande mängden.

She took Sven's hand and stepped into the dancing crowd.

De började dansa runt midsommarstången, sjungandes svenska sånger tillsammans med de andra.

They began to dance around the midsummer pole, singing Swedish songs along with the others.

Med varje steg svävade Elin längre bort från sina oro och närmare nuet.

With every step, Elin drifted further away from her worries and closer to the present.

Hon kände glädje och frihet som hon inte hade känt på länge.

She felt joy and freedom she hadn't felt in a long time.

Sven log mot henne, och hon log tillbaka, känna en värme av vänskap och stöd.

Sven smiled at her, and she smiled back, feeling a warmth of friendship and support.

När solen började gå ner och kastade ett gyllene sken över Gamla Stan, insåg Elin något viktigt.

As the sun began to set, casting a golden glow over Gamla Stan, Elin realized something important.

Att oroa sig skulle inte lösa något.

Worrying wouldn't solve anything.

Hon måste lita mer på sig själv.

She needed to trust herself more.

I detta ögonblick kände hon sig starkare och mer självsäker.

At this moment, she felt stronger and more confident.

De stannade upp, andfådda av dansen, och Elin tittade runt torget.

They stopped, out of breath from dancing, and Elin looked around the square.

Hon såg ljuset på de gamla husens fasader och kände historian som omgav henne.

She saw the light on the facades of the old houses and felt the history surrounding her.

Hon förstod att hon skulle klara vad som än kom hennes väg.

She understood that she would overcome whatever came her way.

Med denna insikt gav Elin Sven en varm kram.

With this insight, Elin gave Sven a warm hug.

Hon skulle inte längre låta rädsla styra hennes liv.

She would no longer let fear control her life.

Med en ny blick på framtiden började hon och Sven vandra tillbaka mot bussen, hand i hand, redo för vad som än väntade på dem.

With a new outlook on the future, she and Sven started to walk back toward the bus, hand in hand, ready for whatever lay ahead.