I Stockholm har skogen tagit över.

In Stockholm, the forest has taken over.

Hus står täckta av murgröna.

Houses stand covered in ivy.

Gatorna är fyllda av vilda blommor.

The streets are filled with wildflowers.

Elsa och Johan går försiktigt över gräset.

Elsa and Johan walk cautiously over the grass.

De är på väg till en plats som sägs finnas någonstans i den svenska landsbygden.

They are on their way to a place said to exist somewhere in the Swedish countryside.

En plats där de kan börja om.

A place where they can start anew.

Elsa tar ett djupt andetag.

Elsa takes a deep breath.

Den klarblå himlen lovar en vacker dag.

The clear blue sky promises a beautiful day.

Men inom henne finns en oro.

But within her, there is a worry.

"Vi måste ta en säker väg," säger hon.

"We must take a safe route," she says.

"Vi kan inte riskera det."

"We can't risk it."

Johan ser på henne, hans röst är varm men orolig.

Johan looks at her, his voice warm but worried.

"Men om vi går direkt, hur vet vi att det inte är bättre?"

"But if we go directly, how do we know it won't be better?"

Elsa skakar på huvudet.

Elsa shakes her head.

"Vi måste lita på kartan.

"We must trust the map.

Vi går den längre vägen.

We'll take the longer route.

Det är säkrare."

It's safer."

De fortsätter tillsammans.

They continue together.

Naturen har tagit över, men det finns också faror.

Nature has taken over, but there are also dangers.

Ruiner från det gamla livet.

Ruins of the old life.

Ormar och rovfåglar.

Snakes and birds of prey.

De hör en gren knäcka.

They hear a branch crack.

Det är bara en räv, men det skrämmer dem.

It's just a fox, but it frightens them.

När de närmar sig en gammal bro, ser den skrämmande ut.

As they approach an old bridge, it looks daunting.

Den är täckt av blommor och nästintill övergiven, som något ur en dröm.

It's covered in flowers and almost abandoned, like something out of a dream.

De går försiktigt.

They walk carefully.

Plötsligt ger bron under Johan, och han faller nästan ner i floden.

Suddenly the bridge gives way under Johan, and he almost falls into the river.

Elsa kastar sig framåt.

Elsa throws herself forward.

Hon tar tag i hans hand i sista stund.

She grabs his hand at the last moment.

"Jag har dig," säger hon och drar upp honom.

"I've got you," she says, pulling him up.

Johan ler, trots faran.

Johan smiles, despite the danger.

"Tack, Elsa.

"Thank you, Elsa.

Jag litar på dig nu."

I trust you now."

De båda står kvar ett ögonblick, andas tungt.

They both stand still for a moment, breathing heavily.

Då ser de upp, och i fjärran, i landsbygdens mjuka kullar, ser de rök.

Then they look up, and in the distance, in the countryside's gentle hills, they see smoke.

En trygg, varm rök.

A safe, warm smoke.

Elsa känner värmen i sitt hjärta.

Elsa feels warmth in her heart.

När de når platsen möts de av andra som också söker säkerhet.

When they reach the place, they are met by others also seeking safety.

En stor eld brinner.

A large fire burns.

De hör ljuden av glädje och ser grillad midsommarmat.

They hear sounds of joy and see grilled midsummer food.

Johan ser på Elsa.

Johan looks at Elsa.

"Vi klarade det," säger han lättat.

"We made it," he says with relief.

Elsa nickar och känner för första gången på länge lugnet.

Elsa nods and for the first time in a long while feels calm.

De har varandra.

They have each other.

Misstagen är borta.

Past mistakes are gone.

De är hemma.

They are home.

Naturen runt dem, den nya världen, känns plötsligt vänlig.

The nature around them, the new world, suddenly feels friendly.

Sommaren är här.

Summer is here.

Och de är inte längre ensamma.

And they are no longer alone.

Elsa lutar sig mot Johan.

Elsa leans against Johan.

Tillsammans är de starkare.

Together they are stronger.

Färden har slutat, men deras liv börjar om.

The journey has ended, but their lives are beginning anew.