Skolhuset stod på torgets kant.

The Skolhuset stood on the edge of the square.

Stenarna var gamla och täckta av mossa.

The stones were old and covered with moss.

Det doftade av vår i luften, och skolans små fönster var öppna för att släppa in den svala, blommiga brisen.

It smelled like spring in the air, and the school's small windows were open to let in the cool, floral breeze.

Inne i klassrummet satt barnen i rad och mumlade nervöst sina repliker för sig själva.

Inside the classroom, children sat in rows, nervously mumbling their lines to themselves.

Det var skolavslutningens dag och alla hade förberett små presentationer.

It was the day of the end-of-term ceremony, and everyone had prepared small presentations.

Elsa kände fjärilarna dansa i magen.

Elsa felt butterflies dancing in her stomach.

Hon höll ett krampaktigt grepp om sitt papper, men texten flöt ihop under hennes blick.

She held a tight grip on her paper, but the text blurred together under her gaze.

Johan satt bredvid och fnissade.

Johan sat next to her, giggling.

Han hade redan hållit sin presentation och det hade gått bra.

He had already given his presentation, and it had gone well.

"Varför är du så nervös, Elsa?"

"Why are you so nervous, Elsa?"

frågade han retsamt.

he asked teasingly.

"Det är ju bara en liten historia!"

"It's just a little story!"

Med blicken fäst på sina skor viskade Elsa, "Det är viktigt för mig."

With her gaze fixed on her shoes, Elsa whispered, "It's important to me."

Hon ville så gärna göra sin familj stolt och övervinna sin blyghet.

She so wanted to make her family proud and overcome her shyness.

Hon längtade efter att berätta om sin bys historia, men tvivlet gnagde inom henne.

She longed to tell the history of her village, but doubt gnawed at her inside.

I hemlighet hade Elsa tränat varje kväll.

Secretly, Elsa had practiced every night.

När alla andra sov, smög hon sig ut och övade högt i trädgården.

When everyone else was asleep, she sneaked out and practiced aloud in the garden.

Men det var Astrid, hennes förstående klasskamrat, som hade gjort den stora skillnaden.

But it was Astrid, her understanding classmate, who made the big difference.

När Elsa till slut vågade be om hjälp sa Astrid, "Jag tror på dig.

When Elsa finally dared to ask for help, Astrid said, "I believe in you.

Du kan det här."

You can do this."

När det blev hennes tur, tog Elsa ett djupt andetag.

When it was her turn, Elsa took a deep breath.

Hon klev försiktigt fram till klassens gamla trätalare.

She cautiously stepped up to the class's old wooden lectern.

"Hej... jag heter Elsa," började hon trevande.

"Hi... my name is Elsa," she began hesitantly.

Ett ögonblicks tystnad fyllde rummet.

A moment of silence filled the room.

Johan log hånfullt, men Elsa kände plötsligt Astrids stöd i sitt hjärta.

Johan smirked, but Elsa suddenly felt Astrid's support in her heart.

Hon slöt ögonen, mindes deras samtal och det arbete hon lagt ner.

She closed her eyes, remembered their conversation and the work she had put in.

När hon öppnade dem igen, började orden flyta ur hennes mun som en klar vårbäck.

When she opened them again, the words began to flow from her mouth like a clear spring brook.

Hon berättade om byns förfäder, om midsommarstänger och gammeldags fester, om hur jorden blomstrade runt dem.

She spoke about the village ancestors, about midsommarstänger and old-fashioned festivals, about how the earth flourished around them.

Hon talade lugnt och klart, och det fanns en glöd i hennes ögon.

She spoke calmly and clearly, and there was a glow in her eyes.

När hon avslutade, hördes applåder, och även Johan satt nu med öppen mun av förvåning.

When she finished, applause was heard, and even Johan was now sitting with his mouth open in astonishment.

Efteråt gick han fram till henne och klappade henne på axeln.

Afterwards, he approached her and patted her on the shoulder.

"Det där var imponerande, Elsa", erkände han.

"That was impressive, Elsa," he admitted.

Elsa log, och en ny känsla fyllde henne – självförtroende.

Elsa smiled, and a new feeling filled her – confidence.

Hon hade gjort det!

She had done it!

Hon sänkte blicken och såg Astrid, som nickade stolt tillbaka.

She lowered her gaze and saw Astrid, who nodded back proudly.

Skolhusets gamla väggar hade en ännu större historia att berätta idag, historien om en flicka som hade hittat sin röst.

The old walls of the skolhus had an even greater story to tell today, the story of a girl who had found her voice.