Solen sken mjukt över Vasa Park i Göteborg.

The sun shone softly over Vasa Park in Göteborg.

Det var Kristi Himmelsfärdsdag, och parken var fylld av glada familjer som njöt av vårens färger.

It was Ascension Day, and the park was filled with happy families enjoying the colors of spring.

Linnea, en eftertänksam tonåring, satt på en filt tillsammans med sin familj.

Linnea, a thoughtful teenager, sat on a blanket with her family.

Blommorna blommade och fåglar kvittrade glatt.

The flowers were blooming and birds chirped happily.

Ändå var Linnea tankfull.

Yet, Linnea was pensive.

Erik, hennes pappa, satt bredvid henne med telefonen i handen.

Erik, her dad, sat next to her with his phone in hand.

Linnea hade märkt att han alltid verkade upptagen nuförtiden.

Linnea had noticed that he always seemed busy these days.

Trots solens värme kändes en behaglig vind, men Linnea kände sig ensam.

Despite the sun's warmth, a pleasant breeze blew, but Linnea felt lonely.

Hon ville verkligen prata med Erik, få hans uppmärksamhet och känna sig närmare honom.

She really wanted to talk to Erik, to get his attention and feel closer to him.

"Erik, ge oss bullarna," ropade Astrid, Linneas mamma, glatt medan hon dukade upp picknickbordet.

"Erik, pass us the buns," called Astrid, Linnea's mom, cheerfully as she set up the picnic table.

Men Linnea kände hur hennes hjärta bultade.

But Linnea felt her heart pound.

Hon hade bestämt sig för att prata med sin pappa idag, fastän det gjorde henne nervös.

She had decided to talk to her dad today, even though it made her nervous.

Medan de andra i parken skrattade och njöt, satt Linnea tyst bredvid Erik.

While others in the park laughed and enjoyed themselves, Linnea sat quietly next to Erik.

Hon tänkte på alla de gånger hon velat prata men tvekat.

She thought about all the times she had wanted to talk but hesitated.

Hon visste att det var dags att säga något.

She knew it was time to say something.

"Pappa," började hon försiktigt, "kan vi prata?"

"Dad," she began cautiously, "can we talk?"

Erik tittade upp från sin telefon.

Erik looked up from his phone.

"Ja, visst, Linnea.

"Yes, sure, Linnea.

Vad är det?"

What is it?"

Han låtsades som om ingenting var på tok, men Linnea tog mod till sig.

He pretended like nothing was wrong, but Linnea gathered her courage.

"Jag saknar att umgås med dig," sa hon.

"I miss spending time with you," she said.

"Känns som du alltid är så upptagen.

"It feels like you're always so busy.

Jag vill att vi gör något tillsammans snart."

I want us to do something together soon."

Erik stirrade förvånat på henne, hans ögon fyllda med insikt.

Erik stared at her in surprise, his eyes filled with realization.

"Åh, Linnea, jag visste inte att du kände så.

"Oh, Linnea, I didn't know you felt that way.

Förlåt.

I'm sorry.

Jag lovar, vi ska göra något tillsammans den här helgen," sa han och log varmt.

I promise, we'll do something together this weekend," he said, smiling warmly.

Linnea kände en tyngd lyftas från sina axlar.

Linnea felt a weight lift from her shoulders.

Hon hade varit så orolig, men nu var hon glad att hon hade uttryckt sina känslor.

She had been so worried, but now she was glad she had expressed her feelings.

Hon förstod att nu hade de en chans att verkligen bli närmare varandra.

She understood that now they had a chance to truly become closer to each other.

De planerade genast en dag tillsammans, bara de två.

They immediately planned a day together, just the two of them.

Linnea kände sig hoppfull och glad över löftet.

Linnea felt hopeful and happy about the promise.

Hon hade lärt sig att det är viktigt att prata om sina känslor.

She had learned that it's important to talk about one's feelings.

När dagen gungade vidare, med fler skratt och bullar, visste Linnea att det här var början på något nytt och mycket bättre med hennes pappa.

As the day drifted on, with more laughter and buns, Linnea knew that this was the beginning of something new and much better with her dad.