Vinden ylade genom de gamla ruinerna.

The wind howled through the old ruins.

Det var Saint Lucia's Day, en dag som ofta förde ljus till den mörka vintern.

It was Saint Lucia's Day, a day that often brought light to the dark winter.

Men idag svepte en kraftig snöstorm fram över den övergivna nordiska byn.

But today, a fierce snowstorm swept over the abandoned Nordic village.

Sven trampade genom snön, hans steg tunga men beslutsamma.

Sven trudged through the snow, his steps heavy but determined.

Vid hans sida gick Lena, hennes ögon fulla av nyfikenhet.

At his side walked Lena, her eyes full of curiosity.

Bakom dem följde Emil, hans ansikte uttryckte skepsis.

Behind them followed Emil, his face showing skepticism.

Han gnällde över kylan men följde med, trogen sina vänner.

He complained about the cold but followed along, loyal to his friends.

"Vi måste hitta arvsmärket, Lena," sa Sven.

"We have to find the heritage mark, Lena," said Sven.

Hans röst var fast.

His voice was firm.

"Mormor litade på mig."

"Grandma trusted me."

Lena nickade.

Lena nodded.

Hon kände också drivet, en längtan efter att förstå sitt förflutna.

She too felt the drive, a longing to understand her past.

Snön yrde omkring dem när de närmade sig det gamla kapellet.

The snow whirled around them as they approached the old chapel.

Det var en plats med många hemligheter, dolt under träden och en tjock snödriva.

It was a place with many secrets, hidden under the trees and a thick snowdrift.

"Tänker ni verkligen att det finns något kvar?"

"Do you really think there's anything left?"

frågade Emil, hans röst nästan förlorad i vinden.

asked Emil, his voice almost lost in the wind.

"Vi måste försöka," svarade Sven.

"We have to try," replied Sven.

"Det finns inget val."

"There's no choice."

Inne i kapellet krasade isen under deras fötter.

Inside the chapel, the ice crunched under their feet.

Stenar och trasigt glas låg utspritt över golvet.

Stones and broken glass were scattered across the floor.

Det var kallt, kallare än utanför, och ett svagt ljus sipprade in genom de trasiga fönstren.

It was cold, colder than outside, and a faint light seeped in through the broken windows.

Lena sken upp när hennes ögon fångade en glimt av något under en gammal, förändrad altarduk.

Lena lit up when her eyes caught a glimpse of something under an old tattered altar cloth.

"Sven, titta!"

"Sven, look!"

ropade hon, och pekade mot det skimrande föremålet som låg dolt därunder.

she shouted, pointing to the shimmering object hidden underneath.

Med hjärtat bultande rusade Sven fram och drog undan jorden.

With his heart pounding, Sven rushed over and cleared away the earth.

Där, under årtionden av damm, låg hans mormors gamla smycke.

There, under decades of dust, lay his grandmother's old jewel.

Han lyfte upp det med vördnad, hans ögon glänste av lättnad och stolthet.

He lifted it with reverence, his eyes shining with relief and pride.

"Vi fann det," viskade han.

"We found it," he whispered.

Men det var inte allt.

But that was not all.

Under smycket låg också en gammal bok.

Beneath the jewel lay an old book.

Den tillhörde Lenas släkt och berättade om deras starka band till platsen.

It belonged to Lena's family and told of their strong ties to the place.

Vindarna utanför låg nu på med full kraft och Emil tog ett steg tillbaka.

The winds outside now bore down with full force, and Emil took a step back.

"Vi måste härifrån, innan vi snöar in," sa han.

"We need to get out of here before we get snowed in," he said.

Sven nickade.

Sven nodded.

"Du har rätt.

"You're right.

Det är dags att gå."

It's time to go."

De återvände till säkerhetens värme och ljus.

They returned to the safety of warmth and light.

I deras hjärtan bar de nu både arvsmärket och en känsla av fullbordade löften.

In their hearts, they now carried both the heritage mark and a sense of fulfilled promises.

För Sven var lärdomen att vänskap var viktigare än gamla löften, och för Lena, en nyfunnen känsla av hemhörighet.

For Sven, the lesson was that friendship was more important than old promises, and for Lena, a newfound sense of belonging.

När de satte fötterna på trygg mark, såg de på varandra med leenden.

When they set foot on safe ground, they looked at each other with smiles.

Det var en välkommen insikt, en att minnas när Lucia-kransen lyste upp den kalla natten.

It was a welcome insight, one to remember when the Lucia crown lit up the cold night.

Snön må ha varit hård, men deras vänskap var starkare.

The snow may have been harsh, but their friendship was stronger.